Inte facket som fixar lönelyft

Det är lönehelg med allt vad det innebär. Att räkningarna ska betalas. Att frestelserna från tidningens annonser är många. Höstmode. Rea på duntäcken. Ny Iphone.

Som tur är har vi i åtta år haft en regering som gjort svenskarna rikare än någonsin. Sänkta skatter har spelat roll, men också att ekonomin skötts exemplariskt. Konsumtionen har stimulerats, så att illväxten hållits igång.

Trots detta upprepar LO – som en gammal skiva som hakat upp sig – sitt motstånd mot lönegap. I onsdags kom en rapport som visade att löneklyftorna mellan arbetare och tjänstemän ökat. Meningen är nog att medlemmarna ska känna sig orättvist behandlade. Men om deras bankkonton visar på plus och kassarna dignar på lördagens shopping, vad har man då att klaga på?

Faktum är att både tjänstemäns och arbetares löner stigit rejält över tid, och att detta borde vara i centrum – inte att den ena gruppen tjänat en smula mer än den andra.

Allra viktigast är inte hur många procent av BNP en löntagare får, utan att den totala produktionen ökar. Då blir det nämligen fler kronor den 25:e till fler.

”Det är uthållig tillväxt per capita, inte klasskamp som har gjort att vanliga svenskar har det så bra som vi har det”, skriver debattören Fredrik Segerfeldt i sin färska bok ”Sossesverige”.

Han menar att arbetarrörelsen och socialdemokratin försökt ta åt sig äran för att Sverige blivit rikt, men att utvecklingen av samhällets lönenivåer i själva verket haft lite med facklig organisering att göra. Om man jämför Sverige och USA – två länder med mycket olika grad av facklig anslutning – är lönernas andel av BNP lika stor, så att svenska arbetare betalt fackavgifter tycks inte haft någon betydelse alls.

Det är i stället produktivitetsökningen som har gjort svenskarna rikare. 2010 producerades nästan 19 gånger så mycket per person än 1870 här i Sverige. Löneandelen har under perioden legat stabilt medan reallönerna skjutit i höjden. Det som gett löntagarna mer i plånboken är alltså ekonomisk tillväxt.

Att LO dessutom stöttat S med 70 miljoner kronor de senaste fem åren trots att bara 51 procent av medlemmarna röstade på partiet, är anmärkningsvärt. Liksom att S tänker regera ihop med MP som bekänt färg som tillväxtkritiker – en inställning som alltså skulle krympa lönerna. Frågan väcks: Är det bättre att alla har lika lite än att alla har mer, fast vissa lite mer än andra?

Fackförbund som sådana kan ha en viktig funktion, men LO:s ensidiga inställning borde få fler att tveka när medlemsavgiften ska betalas. Kanske köpa ny höstjacka i stället, innan skatten höjs igen och tillväxten sjunker, som en konsekvens av att jämn inkomst värderas högre än hög?