Emma Jaenson: Inte sociala mediers fel att så få barn föds
I Aftonbladet (den 21 augusti) kan man läsa att barnafödandet inte har varit så lågt på två decennier i Sverige. Första halvåret 2024 föddes 50 500 barn, vilket är den lägsta siffran på 21 år. 2010 födde varje svensk kvinna i genomsnitt 1,98 barn. I dag ligger siffran på 1,45.
Gunnar Andersson, professor i demografi vid Stockholms universitet, förklarar att “ Samtidigt som Iphone kommer eskalerar populismen i omvärlden och missnöjesyttringar börjar bubbla, vilket gör att man får en mörk bild av omvärlden [...] jag tror att det har bidragit till det minskade barnafödandet”.
Samtidigt konstaterar han att “Det går inte att bevisa”.
Men vore en mörk framtidsbild förklaringen, varför toppar då länder som Kongo, Angola, Somalia, och Nigeria listan över de som föder flest barn? I Nigeria föder i genomsnitt varje kvinna fem barn, samtidigt som man kan läsa att UNICEF under 2023 varnade för att 25 miljoner människor riskerar svält, varav var tredje är ett barn. Landet präglas av korruption, hbt-personer förföljs, journalister trakasseras och islamistgruppen Boko Haram härjar.
Det sagt, bidrar sociala medier sannolikt negativt till ungas inställning när det kommer till barnafödande av andra anledningar, eftersom det uppmuntrar ett extremt fokus på den egna personen, utseendet, att tjäna pengar och konsumera. Vad det minskade barnafödandet beror på finns många teorier kring: ekonomiska faktorer, plaster i naturen, stress, psykisk ohälsa, medicinska faktorer och så vidare. Men sannolikt bottnar det framför allt i sociala och kulturella orsaker. Unga människor skaffar barn om andra unga skaffar barn. En inställning bland många tycks dessutom vara att barn är något av det sista man skaffar efter att man har rest jorden runt, festat, karriärat och köpt en bostad. Livet är det som händer innan barn och möjligtvis efter att barnen har blivit stora nog att klara sig själva.
Den negativa befolkningsutvecklingen är dock något som sker och kommer att ske över hela världen: i samtliga västländer och även i länder som Sydkorea, Iran, Kina och Indien. I dag ligger Kinas befolkning på drygt 1,4 miljarder men beräknas fram till 2100 ha minskat till under 800 miljoner människor (!).
För många inom klimatrörelsen är detta sannolikt positiva nyheter: färre människor, mindre utsläpp.
En omvänd befolkningspyramid, där majoriteten av befolkningen är äldre, är dock inte positiv. Japan är ett exempel på ett land som i princip har stått stilla ekonomiskt sedan slutet av 90-talet, till stor del på grund av att de har haft en negativ befolkningstillväxt med färre människor i arbetsför ålder och en allt större andel av gruppen äldre.
”Det är inte svårt att förstå att vi blir fattigare om färre arbetar.”
Det är inte svårt att förstå att länder blir fattigare om färre arbetar. Det är viktigt med kontinuerlig välståndsökning. Har vi inte det, finns det enbart en begränsad mängd resurser – eller kanske till och med en minskad mängd resurser – som alla måste slåss om, ett nollsummespel.
Svaret är inte heller att hämta lågkvalificerad arbetskraft från utvecklingsländer till Sverige. Folk måste vara självförsörjande för att en sådan ekvation skulle gå ihop.
Samtidigt är det märkligt tyst om detta i Sverige, trots att det är en viktig fråga vi borde tala mer om. Men då måste man också förhålla sig till verkligheten som den ser ut. Unga skaffar inte färre barn på grund av oro eller rädsla för klimatförändringar eller brottsutveckling, annat än på marginalen. Vill man tala om problemen med befolkningsutvecklingen bör fokus snarare vara på de samhällsnormer som påverkar kvinnors och mäns val när det kommer till just barnafödande.
