Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

”Jobben, jobben, jobben”

Magdalena Andersson talar om jobben. Det är hon som får hitta sätt att dölja Stefan Löfvens främsta misslyckande.
En finansminister med fönster mot internetvärlden.
En finansminister med fönster mot internetvärlden.
Foto: Fredrik Sandberg/TT
Detta är en ledarartikel som uttrycker Ystads Allehandas politiska linje. Ystads Allehanda verkar på ledarplats för humanistiska värderingar och fri ekonomi. Tidningens politiska etikett är liberal.

Det var en finansminister på gott humör som på torsdagsmorgonen presenterade vårbudgeten för omvärlden . Magdalena Andersson (S) har egentligen en hel del att bekymra sig över vad gäller vilka effekter pandemin har på företag och arbetsmarknad. Men som pedagog fungerar finansministern ofta bra, det gjorde hon under perioden med övergångsregering och det gör hon fortsatt när hon på egen hand får presentera regeringens ekonomiska politik. Det är inte en omöjlig tanke att finansministern förbereder sig för att ta över Stefan Löfvens jobb så småningom. Även om socialminister Lena Hallengren under pandemin har trätt fram som en frontfigur för regeringen har Magdalena Andersson med finansministerposten och som skolad ekonom en mer traditionellt passande utgångspunkt för statsministerrollen.

Mikael Damberg brukar nämnas, men han fick inte partiledaruppdraget förra gången det begav sig, han anses allt för höger för stora delar av socialdemokratin. För vänstern i partiet som, likt S i Skåne och Stockholm, önskar skarpa skattehöjningar riktade mot den egnahemsägande medelklassen, är förmodligen Magdalena Andersson något lättare att acceptera. Kapitalskatt, fastighetsskatt och andra pålagor är något som även Andersson flirtar med emellanåt, även om det är oklart hur mycket hon egentligen gillar tankarna. Hon vet förstås egentligen att det är vanliga tjänstemän, småföretagare och arbetare med familjeförsörjningsansvar eller skötsamma pensionärer med sparkapital och amorterade huslån som får betala den största delen av det som lanseras som skatt på de rika.

Coronakrisen har betytt att staten åter öppnat kreditkontot, både på hemmaplan och för EU:s gemensamma upplåning. Regeringen och samarbetspartiernas nya utgifter i vårändringsbudgeten summerar till ytterligare 45 miljarder kronor som medborgarna ska finansiera. Regioner och kommuner fick redan förra året mycket höga statsbidrag och redovisade också stora överskott. Men det kommer prövningar framöver.

Regioner ska klara av det som brukar kallas vårdskuld – operationer och annan vård som inte blivit av på grund av coronan. Kommunerna ska hantera konsekvenser av att fler blivit arbetslösa och att många har fått ännu svårare att få sitt första jobb. Det gäller inte minst ungdomar och nyinvandrade med låg utbildning och dåliga kunskaper i svenska. Distansundervisning har inte underlättat arbetet för att förbättra den situationen.

Delar av den lokala arbetsmarknaden kan få svårt, inte minst näringar om är viktiga för dem som söker sitt första jobb. Främst gäller det detaljhandeln som redan före pandemin var under hård konkurrens från näthandeln. Hotell- och restaurangnäringen kommer med stor sannolikhet tillbaka, men enskilda näringsidkare kan ha drabbats mycket hårt. De som hade lånat och investerat i nya verksamheter just när pandemin slog till har exempelvis inte haft några jämförelsemånader att visa upp för någon statlig ersättning för restriktionerna.

Nu förklarade finansministern att det finns tre frågor som genomsyrar regeringens ekonomiska politik: ”Jobben, jobben och jobben”. Det är modigt av Magdalena Andersson att hon påminner om det. För det är regeringens mest uppenbara misslyckande. Stefan Löfven hade ett allt annat överskuggande löfte när han lanserade sig som statsministerkandidat: EU:s lägsta arbetslöshet. Genomsnittet för EU var i februari 2021 7,5 procent arbetslöshet. Sverige låg på 8,8 med endast Litauen, Italien, Grekland och Spanien på högre noteringar (Ekonomifakta).

Nu talar Andersson om sysselsättningsgrad – hur stor andel av vuxen befolkning som är i arbete – och arbetskraftsdeltagande – hur många som arbetar eller söker arbete. Det är grenar där Sverige sedan länge ligger bra till. Även om kraven på arbetade timmar för att räknas som sysselsatt är lågt är Sverige väsentligt bättre än arbetslöshetssiffrorna säger. Om färre anmäler sig som arbetssökande sjunker nämligen arbetslösheten rent statistiskt. Det har finansministern rätt i. Dock var det inte detta Stefan Löfven lovade, det var inte på den punkten han kritiserade Alliansregeringen, Löfven talade specifikt om EU:s lägsta arbetslöshet.

Några skarpa idéer om hur den privata företagsamheten ska få extra skjuts har nu inte Magdalena Andersson. Hon talar hellre om internationellt golv för den på många sätt skadliga bolagsskatten än om att skapa gynnsamma villkor för företagare och investerare. Däremot har hon ett antal duttar av skattepengar att lägga på att anställa ungdomar i kommunala sommarjobb, för fler sommarkurser på högskolorna och till kombinationsutbildningar av svenska för invandrare och yrkesutbildning. Det sista är den vettigaste åtgärden. All i princip all språkutbildning för vuxna som kommer till Sverige borde kombineras med någon form av yrkespraktik.

När integrationspolitik diskuteras är fortfarande utbildnings- och jobbfrågan den främsta. Arbete överbrygger inte allt, men utan arbete är det i princip omöjligt att lyckas få människor att bli en del av ett större sammanhang. Principen att det inte ska vara möjligt att försörja sig med bidrag utan egeninsats i form av utbildning riktat mot arbete eller genom faktiskt arbete, borde ha varit en självklar utgångspunkt för länge sedan. Att tillåta arbetslöshet och sysslolöshet i stora grupper i utanförskapsområden, och i mycket hög grad bland kvinnor, är ett av svensk politisk största misstag sedan flera decennier tillbaka.

Magdalena Andersson har alltså rätt i ”jobb, jobb, jobb”. Men det är betydligt mer tveksamt om socialdemokratin har rätt verktyg för att förverkliga det.

Läs mer