Tänk om Skåne var självständigt. Inte helt orimligt i historisk kontext. Det var först i mitten av 1600-talet som Skåne blev en del av Sverige. Finland som är en egen nation idag, var en del av Sverige fram tills början av 1800-talet.
Det Stockholmsperspektiv som finns i nationell media, bland politiker och i vissa delar av näringslivet, gör ofta att tanken om ett självständigt Skåne blir lätt lockande. Bron till Danmark, färjorna till Tyskland och Polen, och flygen från Kastrup håller Skåne närmare Europa än huvudstaden. Regionen skulle troligen överleva på egna ben även om största staden Malmö årligen får pengar från det kommunala utjämningssystemet.
Ett självständigt Skåne är en fin tanke i teorin, men det finns starkare skäl att vara en del av Sverige. Öppna gränser och rörelsefrihet mot Halland, Småland och resten av landet är något de flesta i dag ser som självklart. Liksom att kunna handla med företag i Varberg och Gävle, att ha samma postsystem som i Karlstad och att teckna mobilabonnemang med ett bolag som har säte i Kista.
Just nu pågår flera självständighetsrörelser runt om i Europa. Politiska ledare i Skottland vill lämna Storbritannien för att vara kvar i EU efter Brexit. I Spanien har katalanska ledare fängslats för att de drivit frågan om att bryta ut regionen till ett eget land. Självständighetsrörelserna har gemensamt att de är missnöjda med det nationella styret, att de inte tycker att de får tillräckligt med inflytande, och att respektive region skulle klara sig bättre själv.
Nationalism bygger på grupptillhörighet. Gemenskap i nationen, ofta förenat i samma språk, kultur och ekonomi. Nationalstater är de geografiska gränser där medborgare har rättigheter. I demokratier röstar man om styret. Känner man sig delaktig i gruppen, genom exempelvis en liten dos nationalism, är det lättare att känna gemenskap i motgångar.
Länder har uppstått genom historien, ofta genom krig och konflikt, men också när regioner på fredlig väg kommit fram till att de är bättre tillsammans. Samtidigt är geografisk yta en rätt dålig minsta gemensamma nämnare att bygga samhörighet på. Inte minst nu när varor och tjänster i större utsträckning är digitala, när handel sker över hela världen och kulturen är mer global. Kanske är det så att nationalistiska rörelser fått extra kraft eftersom nationalstaten i sig tappar i värde. Besluten och makten försvinner ännu längre i väg.
Oavsett vad man tycker om nationalism eller Europas självständighetsrörelser är de ett tecken på hur många människor ser att makten flyttas. EU är jättebra när de löser handelshinder och skapar gemensam infrastruktur, men om människor inte har tillräcklig makt i sin vardag eller upplever att de inte kan påverka sina egna liv, då är det inte så konstigt att de söker sig till grupper som lovar mer.
