Köpoption på Miljöpartiet
Det är arbetslinjen. Det är lägre arbetsgivaravgifter. Det är sänkt skatt på aktieoptioner. Det är Miljöpartiet.
Miljöpartiets politiska förflyttning från 1988 års sälval fram till i dag är stor. Den har inte skett över en natt och inte utan intern fajt. Om Birger Schlaug kunde vara partiledare i kofta, dyker de koftorna i dag mest upp på partiets kongresser – även om just Birger Schlaug för länge sedan gett upp och gått ur partiet. Schlaug kan inte med det han kallar Ekomodernismen som på allvar etablerades under Maria Wetterstrand och Peter Eriksson. Även om Miljöpartiet tog ett steg till vänster genom att kombinera Gustav Fridolin med Åsa Romson istället för med Mikaela Valtersson, är partiet inte längre en outsider. De gröna vill betraktas som ett seriöst parti redo för regeringsställning. Därför är ord som ökad industriexport, konkurrenskraft och personaloptioner självklara ingredienser i ett vårbudgetförslag från Miljöpartiet 2013.
Miljöpartiet har en del vettiga förslag. Som att småföretag ska få lägre arbetsgivaravgifter och slippa betala för de första sjuklöneveckorna. Sänkt skatt på personaloptioner då? Någon option på personal handlar det inte om. Det är en gammal hederlig aktieoption, ett löfte om att få köpa en aktie vid en bestämd tidpunkt längre fram till ett på förhand givet pris. Har man tur blir det världens affär. Har man otur är optionen inte värd ett skvatt.
I MP:s förslag handlar det inte om aktieoptioner som handlas på Stockholmsbörsen utan om aktier i mindre innovationsföretag. Där ska särskilda skatteregler gälla. Den som erbjuds optioner av sin arbetsgivare ska få betala större del av eventuell vinst som inkomst av kapital i stället för som inkomst av tjänst. Så ska kvalificerad personal lockas till innovationsföretag i Sverige.
Problemet är bara att den typen av specialregler kräver gränsdragningar. MP sätter upp dem i form av antal år företaget har funnits, antal anställda, storlek på omsättning och hur mycket bolaget satsar på forskning och utveckling. Det moderna MP vågar till och med hänvisa till EU – det är dess definition av innovationsföretag som ska gälla.
Är det rättvist? Nej. När politiker drar linjer för vilka företag och personer som ska ha speciella skatteregler orsakar de snedvridningar och nya arenor för skattekonsulter.
Å andra sidan är den typen av förslag, som löser ett problem och orsakar hundra nya, bara ytterligare ett bevis på att Miljöpartiet är som vilket annat parti som helst. Det är inte utan att man kan sakna Schlaugs kofta emellanåt.
