Kristkameleonterna

Valet 1991 kom genombrottet. Med över sju procent av rösterna hade Kristdemokratiska samhällspartiet lyckats ta sig in i riksdagen, helt utan hjälp från Centerpartiet.
Ledare • Publicerad 28 januari 2012
Foto: 
Göran Hägglund talade på fredagen.Foto: Fredrik Sandberg
Göran Hägglund talade på fredagen.Foto: Fredrik SandbergFoto: Fredrik Sandberg

Sedan 1964 hade man tappert kämpat för det resultatet. Vägen till de respektabla delarna av politiken var lång, och längs med vägkanten låg bitarna av pingstpastorn Lewi Pethrus vision.

Den historiska grunden som Kristdemokraterna står på är ett motstånd mot det sekulariserade samhällets moraliska förfall. Sedesfördärv och ateism hade drabbat ungdomen, och den enda räddningen var en kristen moral. I det första partiprogrammet inkluderade man bibliska citat som man menade skulle vara vägledande inte bara för ”inomkyrkliga sammanhang” utan även för resten av samhället. Kristendomen, den gamla sorten, var svaret på alla samhällsfrågor.

På 1980-talet ersattes dock frasen ”kristendomen är den grund på vilken vårt folk bör bygga” med ”den kristna människosynen och de kristna värderingarna är den grund på vilket vårt folk bör bygga”. Det ”kristna” kom att bli vidare än bara kristendomen. Religionen kristendom ersattes av ideologin kristdemokrati – som praktiskt nog varken är ristad i sten eller nedburen från berget Sinai.

Den genuina upprördheten inför materialismens fördärvande inverkan på samhällsmoralen har blivit allt svårare att uppehålla. Decennium efter decennium har partiet hoppat från fråga till fråga i takt med att det märker att resten av världen har accepterat de förändringar det motarbetar. Det är i frågor som på något sätt berör människors sexualitet som den tendensen är tydligast. Motstånd mot aborter, insemination, homoäktenskap, homoadoptioner och nu senast könsbyte utan sterilisering har för många väljare definierat ett parti som ständigt tycks befinna sig i det förflutna.

Försök att bli av med statusen som anti-partiet har gett varierande framgångar som inte riktigt nått hela vägen. Kristdemokraterna har hamnat i en besvärlig sits där de både är Sveriges officiella drivankare och ett parti som vill vara alla till lags. Stå upp för gammaldags värderingar och hänga med på Pridefestivalen. Den vagt definierade ”snällismen” har målats upp som orsaken till Kristdemokraternas nedgång. Många kristdemokrater vill tillbaka till det genuint moralkonservativa parti som vågade tala om vad som var rätt och fel. Som på den gamla goda tiden när man fick mellan en och två procent av rösterna.

Men de för Kristdemokraterna så viktiga principerna ger verkligen dålig vägledning när det gäller politiska beslut. Partiet var tidigare bra på att förklara hur den etik det företrädde skulle förändra samhället. Nu för tiden är partiet bra på att förklara sin etik, men mindre bra på att förklara hur etiken ska omvandlas till konkreta förändringar.

På 1990-talet importerade man det kontinentala, katolska begreppet ”personalism”, en nog så trevlig filosofi som lider av problemet att den är alltför trevlig. Alla personers okränkbara värde och individens behov av både frihet och gemenskap är inte direkt revolutionära teser.

Om alla som delade de kristdemokratiska grundvärderingarna också röstade på partiet skulle deras enda politiska motståndare vara Satanistiska samlingspartiet, vars principer inkluderar samvetslös egoism, förakt för de svaga och hämningslös exploatering av både människor och natur.

Det är rimligt att anta att en hel del av de runt 97 procent av Sveriges väljare som inte skulle rösta på KD om det var val i dag tycker om familjer, värdig ålderdom, solidaritet och andra saker som kristdemokrater vurmar för. Uppenbarligen räcker det inte att vilja väl, man måste också erbjuda något som ingen annan har.

Kristdemokraterna stirrar sig nu blinda på de vågskålar Hägglund och Odell sitter på. De skulle tjäna på att fundera över vad som finns kvar av partiet om man räknar bort partiledaren.

Petter Birgersson
John Nyzell, Praktikant på ledarredaktionen
Så här jobbar Ystads Allehanda med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.