Kultur inget frikort från ansvar

Denna gång ger skjutmordet större avtryck än de många andra som vi motvilligt vant oss vid i Sverige. Den mördade var framstående i en musikgenre som är intimt förknippad med grov brottslighet. En genre där offer, förövare och artister är samma personer.

Rapparen Alex Ceesay ger i en intervju med Svenska Dagbladet en trovärdig analys inifrån gangsterrapvärlden. Ceesay säger till tidningen: ”Jag kan stå för att jag varit en av de värsta.”

Det intressantaste är dock inte berättelsen om det kriminella livet, utan de slutsatser Ceesay har dragit av den värld han och den mördade Einár levde i. En gangsterrappare utan våldskapital är inte trovärdig. Ska man kunna verka i branschen gäller det att också leva som man lär. Rivaler skickar budskap i text och bild till varandra. Då är det inte främst kärleksyttringar vi talar om.

Ceesay gör klart att man inte blir mördare av att lyssna på låtarna. Men musiken blir en del av finansieringen för den livsstil som kriminella rappare upprätthåller. Han konstaterar: ”Det är ju musiken om vapen, droger och om att klippa någon som säljer. Det är där pengarna finns och så länge det är så, då kommer det fortsätta.”

Ceesay får frågan om man bidrar genom att spela låtarna och svarar frankt: ”Ja, det blir ju så. Det handlar ju om streams och pengar. Det är ju efterfrågan som styr.”

Det är en nykter analys. Men det betyder inte att den som lyssnar kommer att invaderas av någon kriminell ande. Så fungerar det inte. Den som spelar Johnny Cash åker sällan till Reno eller Dösjebro för att skjuta en antagonist. För de allra flesta som lyssnar är musikyttringen det som vilken fiktion som helst, fast fiktion med en kittlande koppling till verkligheten.

Det går inte att förbjuda kulturyttringar, det vore att skada långt mer än det gör nytta. Det friskriver dock ingen från ansvar för vad man medverkar till. Inte på Johnny Cash tid och inte i dag. Artisterna är människor som har gjort sina val, påverkade av arv och miljö. Medierna och musikbolagen gjorde sina val då liksom nu. Väljer en tidning, en radiokanal, ett skivbolag, en streamingtjänst att prisa en person och marknadsföra artistens musik så lyfter man fram dennes gärning, vederbörandes texter, det liv och de attityder som detta speglar.

Den som spelar musiken gör sin del. Skälen till att lyssna kan vara tusentals och kanske inte ens är det självklart för en själv. Det hindrar inte att man bidrar med en liten droppe i bägaren till en kultur som i fallet med gangsterrapen är nedbrytande för de närmast inblandade, vilket Ceesay vittnar om. Det vore att ljuga för barn och ungdomar att hävda annat. Så får var och en värdera saken efter det.

Det här med att skilja på verk och person, då? Javisst. Men det är osäkert vad det är ett argument för och när. Att man kan tycka att sexövergreppsförbrytaren Harry Weinsteins filmer är bra, trots att han är en dömd brottsling? Absolut. Men när namnet dyker upp i eftertexterna kommer analysen av filmen med det fina budskapet att innehålla funderingar om hyckleri. Man mår lite sämre och hoppas att inga av streamingtjänstens intäkter når ända fram till Weinstein, åtminstone inte utan att gå vidare till hans offer. Den som är medveten skiljer inte helt på verk och person, känner man till personen påverkas inställningen till verket och gärningen.

Leni Riefenstahl, Hitlers hovfotograf, är definitivt inte skild får sina verk. Lär vi oss mer om Riefenstahl som person av hennes filmer eller tvärtom? Eller lär verken oss mer om nazismen, Hitler och hans propagandaapparat?

Hasse ”Kvinnaböske” Andersson är inte heller skild från sina alster, hela hans levnadsglada framtoning hänger ihop med att Kvinnaböske är som han är, eller åtminstone försöker leva som han lär.

Lars Vilks hela idé var att hans verk var kopplat till honom och omvärlden.

Den som är medveten skiljer inte helt på verk och person, känner man till personen påverkas inställningen till verket och gärningen. Ska någon artist komma undan den kopplingen måste det vara tydligt att man fullt ut spelar en annan karaktär, går i roll.

I gangsterrapen hänger personen och verket ihop på ett övertydligt sätt. Om något skänker äkthet så är det när man skriver om det som ligger nära den egna vardagen. Men då måste lyssnare, kulturskribenter, mediebolag också förstå att det är så det är. Att texterna tas på orden. Det är ingen egentlig skillnad mellan att säga hora i tv-studion eller att sjunga det. Det är ingen skillnad mellan att skryta om våldsbrott eller hota någon i ett skrivet inlägg på facebook eller att göra det i en låttext.

Om det finns något att lära av mord, knivhuggningar, skjutningar och kidnappningar i den rappande gangstervärlden så är det att budskapen är på riktigt och att de ska behandlas så. Brottslingar är brottslingar oavsett kulturellt uttryck. Ord betyder vad de betyder.