Annons

Kulturpolitiken ska inte uppfostra folket

Kulturpolitiken är utformad för att förändra normer hos folket som de styrande politikerna tycker är förlegade. Det är en dödskyss till den fria kulturen.
Ledare • Publicerad 11 juni 2021
Detta är en ledarartikel som uttrycker Ystads Allehandas politiska linje. Ystads Allehanda verkar på ledarplats för humanistiska värderingar och fri ekonomi. Tidningens politiska etikett är liberal.
Kulturpolitik.
Kulturpolitik.Foto: Claudio Bresciani / TT

Det är måhända ironiskt att det är en utredning formellt beställd av regeringen och utförd av en statlig myndighet som kritiserar staten för att i hög grad styra de professionella kulturutövarna. Men Myndigheten för kulturanalys initierade på egen hand rapporten och den tycks ha tagit sin uppgift på allvar. Begreppet armlängds avstånd är centralt enligt rapportförfattarna, det är vad som ska hållas mellan politiken och konstutövarna: ”Politisk styrning som påverkar eller riskerar att påverka vilka företeelser som skildras och/eller hur olika företeelser skildras bedömer Kulturanalys vara negativ för den konstnärliga friheten.”

Delvis skattefinansierad kultur och medier innebär alltid en konflikt. Ska alla som söker få stöd utan kontroll eller ska alla som söker underställas hård kontroll av både innehåll och utförande? Balansen är onekligen svår.

Annons

Liksom frågorna är många: Kultur som är beställd och utförd enligt myndigheternas protokoll, hur provokativ kan den egentligen vara? Vem avgör vilken effekt olika perspektiv egentligen har på publiken? Om det är politiken som tar på sig rollen att via kulturen utmana vad den uppfattar vara förlegade normer hos delar av befolkningen, vems roll spelar kulturen då? Kan en kulturutövare få bidrag för något som verkligen provocerar den rådande politiska makten, låt säga en filmregissör som formulerar sin ansökan ”Syftet med projektet är att vara ett finger långt upp i röven på den vänsterliberala maffian”?

Att det är politiken som försöker uppfostra publiken är precis det myndigheten finner: ”Kulturanalys övergripande slutsats är dock att det också äger rum kulturpolitisk styrning som påverkar, eller riskerar att påverka, den konstnärliga friheten på ett negativt sätt.”

Kulturanalys pekar på regeringsstrategier som gett statliga Kulturrådet ”i uppgift att främja vissa perspektiv och olika gruppers rättigheter i det konstnärliga innehållet. Syftet har bland annat varit att genom konst och kultur öka människors medvetenhet kring dessa perspektiv och på så sätt synliggöra och förändra normer i samhället.”

Det påpekas att sådan liknande styrning även finns hos Filminstitutet. Det är också de bidragssökande hos Filminstitutet som enligt undersökningen är mest kritiska. Närmare hälften av de tillfrågade uppger att de har anpassat sitt konstnärliga innehåll i syfte att öka sina möjligheter att få bidrag. En tredjedel säger att de någon gång har avstått från att söka bidrag på grund av bedömningskriterier de upplevt står i konflikt med konstnärlig frihet.

Det kan vara goda syften bakom styrningen. Men det är märkligt att politiken är så övertygad om att just kultursfären behöver sådana tydliga uppmaningar om vilka perspektiv som ska lyftas. Att lyfta utsattas position får nog sägas vara en huvudingrediens i all form av kulturutövande, det är knappast en politisk uppfinning.

Risken är dessutom att kulturpolitiken skjuter sig i foten. För hur lockande är det att som publik ta del av en kulturproduktion som genomgått statens alla certifieringskontroller?

Petter BirgerssonSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons