Petter Birgersson: Kulturredaktörerna skriver om sig själva
Kulturredaktörerna på ett antal svenska tidningar slår i en debattartikel ett slag för bokens plats i skolan (Expressen 18/9). Det gör de rätt i. Böcker ska finnas där det finns barn och ungdomar som vill läsa.
Men det är samtidigt något gulligt över kulturchefer på dagstidningar som tror att bara för att det finns böcker på en skola så kommer de också att läsas av dem som annars inte läser böcker. För det är vad deras förslag går ut på.
De svenska antiauktoritära kulturredaktörerna, som svär på att de i andra frågor är så makalöst olika varandra, slår fast att: Alla skolor ska ge eleverna tillgång till egna, tryckta, skönlitterära böcker att läsa. Alla elever ska ha tillgång till bemannade skolbibliotek. De avslutar med: ”Vi vill se en satsning på läsning i hela grundskolan, med målet att jämna ut skillnaderna i läsförmåga.”
Vi ser alla världen med våra egna ögon. För en kulturredaktör (med reservation för att de är fullständigt olika varandra) innebär det att boken i sig utgör något lockande. Den öppnar världar!
Det är då svårt att som kulturredaktör (en av alla de komplett olika) inse att det finns någon som har levt ett helt liv med ett annat perspektiv. När det gäller böcker borde det dock inte vara så svårt. Det räcker med att titta i en mäklarannons på nätet. Bokhyllor anses inte säljande. De göms undan så gott det går. Däremot har svenska hem i stajlat säljskick färska tulpaner på varenda bord. Till och med på tvättmaskinen kan det dyka upp någon förbaskad krukväxt. I många människors liv har boken ingen plats, vilket mäklare vet men är svårt för en kulturredaktör att ta in.
Det råkar dock vara som med fotbollar. Bollen är en förutsättning för att kunna spela boll. Men den som inte gillar att spela boll kommer knappast att göra det bara för att man häller ut en drös fotbollar i kapprummet.
Därför är det inte heller självklart att det är just kulturredaktörer som bäst vet hur fler barn ska fås att läsa mer. Det kan ju vara så att läsandet för många inte alls har något med lust att göra. Man skulle möjligen fråga en gangster, eller en mäklare, vad som skulle kunna göra att fler läste åtminstone någon bok ibland.
Läsning är något som kommer lättare till vissa än till andra. Ärvda egenskaper är en avgörande faktor för hur lätt man tar till sig hur ord och meningar byggs upp. Somliga behöver inte någon grundskola för att lära sig den avkodningen. För dem med störst tidig läs- och skrivförmåga kan skolstarten tvärtom bli en stor besvikelse, när bokstäver ska tragglas istället för att böcker ska läsas.
För andra gäller det omvända. Det är extremt svårt att förstå hur bokstäver bildar ord och hur det där med läsning fungerar. De behöver betydligt mer tid och en pedagogik inriktad för dem.
Att ge större tillgång till böcker åt alla elever är ett utmärkt förslag. Det är dock inte alldeles självklart att det leder till det resultat kulturredaktörerna (alla jätteolika) förväntar sig, det att skillnaderna i läsförmåga plattas till och jämnas ut.
Större tillgång till böcker kommer snarare att än tydligare uppvisa hur stora skillnaderna i läsintresse och läsförmåga är. Böckerna kommer att uppskattas allra mest av dem som likt en kulturredaktör (en av alla de komplett olika) läser böcker för att det är en viktig del av deras liv. De där barnen som får tillsägelsen: ”Du får låna max två böcker i veckan.” Tyvärr är den typen av restriktioner effektivare för att utjämna läsförmågan. Om det nu verkligen är målet.
