Lärarfack i fel sällskap
Lärarnas Riksförbund arbetar under Åsa Fahléns ledarskap tydligt för att peka ut friskolorna som särskilt starkt bidragande till segregationen. Det är i sig olämpligt som fackordförande att peka ut vissa typer av arbetsgivare som värre syndare än andra. Och inte blir det bättre av att Fahlén direkt samarbetar i opinionsbildningen med en socialdemokratisk minister. Mitt under brinnande valrörelse skriver Åsa Fahlén en debattartikel tillsammans med gymnasieminister Anna Ekström (S). Udden i artikeln i SvD är riktad mot friskolorna.
Sammanblandning mellan partipolitik och fack är aldrig bra. LO:s starka koppling till Socialdemokraterna är mycket besvärlig ur demokratisk synvinkel, inte minst då medlemmarna inte längre följer husbondens röst. Att andra, oberoende fackförbund, inte klarar av att hålla en armlängds avstånd till partipolitiken är ännu värre – medlemmarna borde resa ragg.
LR:s ordförande har försökt framställa det som att hon och hennes förbund är emot vinster men inte emot friskolor. (Dagens Samhälle 14/4 2017) Skillnaden är dock en chimär, eftersom en långsiktig verksamhet förutsätter ekonomiskt överskott. Det rödgröna lagstiftningsförslaget – som nyligen föll i riksdagen – hotade i själva verket existensen för många skolor, särskilt de minsta. Det är också därför regeringen såg sig tvungen att hävda att skolor som drivs på ”idéburen grund” skulle undantas från de märkliga ekonomiska reglerna. (Enligt Friskolornas riksförbund fanns dock inte något verkligt undantag i lagstiftningsförslaget)
Regeringen och Lärarnas Riksförbund förlorade kampen mot ekonomiskt sunda friskolor, men har hittat andra sätt att hantera sin aversion mot dem. I debattartikeln i SvD är det nu antagningssystemet som den samspelade trion regeringen/Socialdemokraterna/Lärarnas Riksförbund använder för att få det att framstå som att friskolorna är en huvudorsak till den svenska skolans brister. Med tanke på att runt 15 procent av svenska grundskoleelever går i friskola är det att tillmäta friskolorna en oerhörd vikt för systemet i stort. Man gör bisak till huvudsak. Skolresultatens förändring och ökade skillnader vid grundskolans slut har väldigt lite med friskolesystemet att göra.
Men inga medel är tydligen otillåtna när det gäller att sopa undan det politiska ansvaret för det integrationshaveri flera decennier av bristande insikt och beslutsförmåga har inneburit. Tecknen var tydliga redan för 20-25 år, vilket ingen som bodde eller rörde sig i de mest utsatta områdena kunde undgå. Men beslutande politiker lyckades blunda i ett kvartssekel.
Nu är det istället åter medelklassen som pekas ut som boven – och i det här fallet föräldrarna. LR:s ordförande och gymnasieministern påstår att föräldrar väljer skola ”på basis av skolornas elevunderlag”. Segregationen påstås därmed vara föräldrars ansvar, ja, de till och med tillverkar den. Det är direkt oanständigt för en regeringsföreträdare och en fackordförande att beskylla samhällets skattebetalande ryggrad för att ha orsakat denna kollaps.
Vidare anklagas skolor för ”cherry picking”. Det är ett ordval som i sammanhanget är obehagligt, barn är inte att jämställa med fruktsortering. Vad gymnasieministern och LR:s ordförande borde fundera mer över är hur unga människor med teoretisk begåvning ska kunna nå sin potential. Svenska skolor är fokuserade på inlärningssvårigheter, men har betydligt svårare med barn som lär sig att läsa på egen hand eller har hög matematisk begåvning.
Att kösystemet kan vara problematiskt har LR och gymnasieministern dock rätt i. Deras idé om att avskaffa närhetsprincipen och att införa ett gemensamt system för att skapa mer ”blandade lärmiljöer” är däremot lika fluffig som problematisk. Det leder tankarna till social ingenjörskonst av värsta slag, som kräver kartläggning av elevernas och föräldrarnas bakgrund, utbildning, inkomst och andra faktorer.
Vad Lärarnas Riksförbund borde ägna sin energi åt är att ställa kvalitetskrav på sina arbetsgivare och lyfta fram de skolor som lyckas väl, alldeles oavsett organisationsform. Och facket bör definitivt undvika att göra sig till ansvariga politikers kompanjoner.
