Låt inte nämndens kris bli skolans
Att leda en kommun i minoritet är ungefär som att leda ett land i minoritet. Det går bra tills de andra kommer på att de vill ha något att säga till om. Det är inte så kul om man försöker styra, och det spelar ingen roll om det är blått, rött eller grönt minoritetsstyre, om oppositionen obstruerar – alltså bildar majoritet med annars uttalade fiender – så klagar den som styr.
Men som vi vet från både rikspolitik och lokalpolitik råder det ingen skillnad mellan de politiska lägren när det gäller argumenten, allt beror på vilken sits man själv sitter i. ”Ni bryter mot praxis och vill bara skada oss era taskmörtar.” ”Ha, ni taskmörtade oss förra mandatperioden era lurifaxlaxar!” ”Det var en helt annan sak era näbbgäddor!” ”Lipsillar!”
Sedan händer det ju emellanåt att hela partier byter sida i sista stund, eller att enstaka ledamöter inte gör som det egna partiet har tänkt. Så har hänt också i Simrishamn, med ledamoten i barn- och utbildningsnämnden Martin Nkoubou (C). Bra eller dåligt? Beror åter på perspektiv. Den som styr vill självklart ha kontroll över sina representanter, särskilt om man sitter i koalition. Och som representant i en nämnd är man i högre grad fullt ut sitt partis representant än vad man är i det folkvalda fullmäktige.
Barn- och ungdomsnämnden i Simrishamn, nu med sitt andra ordförandeavhopp från Liberalerna när Agneta Berliner lämnar efter fyra månader, har varit en följetong (YA). Revisionsgranskningen från EY var hård, vilket YA rapporterat om, och Berliners ambition att få nämnden att enas för att möta kritiken har inte lyckats. På det viset blir avhoppet logiskt. Det är inte första mandatperioden Bun ger rubriker och är föremål för revisionsrapporter, 2012 nekade exempelvis fullmäktige ansvarsfrihet för Bun.
Det är många lager i detta, kritiken från Socialdemokraterna om underfinansiering av Bun förefaller rimlig, men politisk styrning förutsätter också att förvaltningen har ekonomisk kontroll och att politikerna nås av rätt uppgifter och kan tolka dem. I det mycket allvarliga läge som uppstått var det inte orimligt att – som Alliansen föreslog – upplösa Bun och lägga frågorna och ekonomin direkt under kommunstyrelsens kontroll. Att det skulle betyda mer centralisering är ett tveksamt argument, för medborgarna saknar det helt betydelse om det är den ena eller andra nämnden som fattar beslut. Det viktiga är att politiker och tjänstemän har kontroll och är förmögna att i tid ge verksamheterna rätt förutsättningar, i detta fall så att barn och ungdomar i slutänden får den undervisning de har rätt till. Just nu är det högst tveksamt om det går att skapa en barn- och utbildningsnämnd i Simrishamn som klarar av det uppdraget fullt ut.
