Lita inte på Vänstern
Vänsterpartiet har genom alla tider varit en säkerhetspolitisk risk. Socialdemokratiska regeringar som vilat på passivt stöd från VPK har genom historien fått hantera det. Kopplingarna till Sovjetunionen och dess satellitstater höll i sig långt in i slutet av det forna socialistimperiets existens. Partiledaren Lars Werner skickade hösten 1989 telegram till DDR-diktaturens ledning när övervakningsstaten fyllde 40 år: "DDR:s utveckling ligger oss varmt om hjärtat. Vi önskar er en stor framgång i byggandet av socialismen. Kommunistiska hälsningar. Lars Werner."
Efterträdaren Lars Ohly var en av dem som länge försvarade diktaturerna och följaktligen var ledsen när Berlinmuren föll. Ohly trodde in i det sista att samhällena bakom muren var något bra.
Nuvarande partiledare Nooshi Dadgostar har gjort upp med mycket av det gamla partiet. Främst gäller det hur de egna rösterna i riksdagen ska förvaltas. Dadgostar har både fällt regeringen och förhandlat till sig uppgörelser för att ge stöd så att S kunde återkomma i regeringsställning. I det har Dadgostar skaffat Vänsterpartiet en helt ny position, något som för hennes parti kommer att vara nästan mer värdefullt än en valframgång i sig.
Däremot har Dadgostar ett problem. Det är att partiet hon leder är Vänsterpartiet. Den grundläggande analysen för Vänsterpartiet är att kapitalismen är ond och att väst – USA – är den farliga imperialistiska makten. Avståndstagandet till statssocialismen i sovjetisk variant handlar i Vänsterns universum om att verklig socialism aldrig har prövats. Det märks tydligt i partiprogrammets rader: ”Sedan Sovjetunionens upplösning och planekonomiernas ekonomiska och politiska sammanbrott är USA ensam supermakt med en militär kapacitet lika stor som samtliga övriga länders tillsammans. USA:s dominans har inte inneburit fred och avspänning. Tvärtom kännetecknas vår tid av en allt mer aggressiv imperialistisk expansion.”
För Vänstern är USA och dess dominans problemet, och det är vad som Vänstern ser i Nato. Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina, den 24 februari 2022, ska då omvälva allt det där genom att Vänsterpartiet har upptäckt verkligheten. Det går självklart inte så fort. Vänsterns fredsduva är FN, den organisation som med Ukraina åter visat sig helt oförmögen att ge skydd.
När Nooshi Dadgostar nu ska förklara Vänsterpartiets position inför fullbordat faktum – att Putins Ryssland är den krigiska imperialistiska makten med ambition att utplåna en annan nation – blir det desperat. Dadgostar vill ha en folkomröstning om Nato. Lämpligheten i det är en sak för sig. Men hennes argument mot Nato, serverade i en intervju i Sveriges Radio är talande: ”Om jag har ett kärnvapen i närheten av min dotters förskola. Då finns det stora risker med detta.” ”Det är inte bara politikernas söner och döttrar som kan hamna på slagfältet på grund av Nato, utan det är svenska folket.” ”Det kommer dra in Sverige och svenska unga tjejer och killar i krig.”
Kärnvapen vid förskolor. Krig på grund av Nato. Det är fullständigt omvända världen. Syftet med Natomedlemskapet är att skydda Sverige och våra grannländer från att bli anfallna av en kärnvapenmakt, att se till att barn och barnbarn inte ska behöva leva under en diktatur.
Nooshi Dadgostars uttalanden visar att Vänsterpartiet fortsatt inte är något att hålla i handen för den som vill försvara friheten. Vänstern är inget att bygga ett regeringsunderlag på.
