Lööf har större mål än Las i sikte
Lagen om anställningsskydd, Las, har i vissa borgerliga kretsar nästan status som en slags religiös ondska, särskilt bland ungdomsförbunden. Bland yngre upplevs det som orättvist att äldre ska ha starkare rätt till jobb i kraft av anställningstid och ålder. Äldre ser lika självklart det som ett hot om arbetsgivaren ska kunna göra sig av med dem tio år före pension för att man anses förbrukad.
Särskilt lockande för väljarkåren i stort är inte förändringar av Las. Det inser de flesta borgerliga partiledningar. Den förändring som Alliansen orkade med 2006 var i det närmaste kosmetisk. Centerpartiet och i viss mån Liberalerna har dock fortsatt att göra Las till en avgörande fråga, vilket de fick in i januariöverenskommelsen. De två partier som räddade regeringen Löfven kvar vid makten står alltså längst ifrån Socialdemokraterna och fackförbunden.
Utredningen ”En moderniserad arbetsrätt” vill regeringen helst stoppa i papperskorgen. Arbetsmarknadsministern Eva Nordmark, som hämtades direkt från TCO, har från första dagen behandlat den som något Lööf har släpat in. Egentligen innebär utredningens förslag inte någon revolution, långt därifrån. Undantagen från turordningsreglerna för anställda arbetsgivaren anser vara av särskild vikt för verksamheten ska bli fem istället för två, och kunna ske även hos större arbetsgivare. Mindre uppmärksammat är att utredningen vill korta rätten till anställningsförtur för visstidsanställda från tolv till nio månader, en godbit för Socialdemokraterna och facken. Ytterligare förändringar i krav på arbetsgivarna när det gäller kompetensutveckling och i hur facken får räkna ihop kretsar är också föreslagna.
Regeringens förhoppningvar dock att fack och arbetsgivare skulle komma överens så att Stefan Löfven & co slapp ta tag i frågan huruvida utredningen ska bli lag, för att tillfredsställa Centerpartiet och Liberalerna. Hittills har det inte gått. En första tidsfrist gick ut häromdagen, utan att arbetsmarknadens parter lyckades enas.
Att det inte utlöser omedelbar regeringskris beror på ytan på att Moderaterna inte vill fälla regeringen på en sådan fråga. Ulf Kristersson formulerar det som att Jonas Sjöstedt och Vänsterpartiet vill stoppa förändringen men rädda kvar Stefan Löfven – motsatt mål till det Ulf Kristersson har. Jonas Sjöstedt å sin sida vek ner sig redan när han släppte igenom Stefan Löfven II, trots att arbetsrättsfrågan hela tiden fanns med som något som gjorde det omöjligt att acceptera Löfvenregeringen. Jonas Sjöstedt måste gå till antingen KD eller SD för att ens väcka misstroendevotum.
Men att regeringen kom till, inte ramlade i går, inte ramlar i dag och troligen står kvar i morgon beror i än hög grad på att Centerpartiet och Annie Lööf vill det. Om det finns en genuin drivkraft hos Annie Lööf så är det knappast att förändra Las.
Lööf har ofta framställts som starkt ideologiskt driven, både i positiv och negativ bemärkelse. Hon blev tidigt symbolen för det som i Sverige kallas ”nyliberalismen”, och för det avskydd lika mycket av Vänsterpartiet som av Sverigedemokraterna. När V ser Annie Lööf ser de privatiseringar, sänkta skatter och slaktad arbetsrätt. När SD ser Annie Lööf ser de invandring, invandring och invandring.
En stark ideolog som till varje pris vill förändra Sverige och avsätta statsministrar hon inte gillar eller vägra låta andra komma till makten på grund av avsky mot SD. Så kan man se på Annie Lööf och det som Centerpartiet har blivit under henne.
Men det är en svag analys av Annie Lööf. Redan när hon tillträdde som partiledare som 28-årig jurist lyckades Lööf trots sin starka marknadsliberala profil gå hem hos de traditionella ärrade centerpartisterna på landsbygden. Partiledarutmanarna hade aldrig någon chans mot Lööfs aura. Det var inte för att Lööf hade Ayn Rand som ideologisk förebild som tanterna och gubbarna i Mönsterås föll för henne.
Det är lätt att glömma att Lööf som minister och partiledare överlevde mycket hård kritik, granskningar av spritnotor och svaga opinionssiffror. Det krävde självklart mer internt förtroendearbete än ideologisk krigföring att överleva den perioden. Annie Lööf har dessutom desarmerat kraftfulla internt tillverkade politiska krutladdningar. 2013 var Annie Lööf tvungen att avbryta en semester för att reda upp röran när ett radikalt idéprogram för Centern presenterades, innehållandes förslag om fri invandring, slopad skolplikt och månggifte. (SVT 9/1 2013) Förra året lät Annie Lööf meddela att partistämmans beslut om att förbud av icke-medicinskt motiverat avlägsnande av förhuden på småpojkar inte stämde överens med partiets värderingar eller svenska grundlagen. (SR 29/9 -19). Extra intressant mot bakgrund av att Annie Lööf själv 2007 skrev en motion som förespråkade det förbud partistämman röstade igenom. (Expressen 30/9 2019).
Den politiska pragmatismen kom fram tydligt också när Alliansen faktiskt regerade vidare 2010 trots avsaknad av egen majoritet och indirekt SD-stöd, och när Alliansen fortsatte satte käppar i hjulet för S-regeringen med hjälp av SD i opposition 2014-2018. Eller när moderate talmannen Andreas Norlén röstades fram efter valet 2018. Och så ska det förstås till en förmåga att klä om snabbt i närmaste telefonkiosk när man marknadsfört sig som socialdemokratins maktkrossare, som hellre äter upp skon än blir stödhjul år socialdemokraterna för att senare dyka upp som just det stödhjulet.
Annie Lööf är mer av en politisk kameleont än hårdnackad ideolog. Hon är mer av maktspelare än idealist. Många tror att Löfven har blåst Lööf. Sanningen är nog snarare att det är Lööf som spelar högt. Den egentliga insatsen i det spelet är inte Las. Det är statsministerposten.
