Lukas Ernryd: Lukas Ernryd: Jag har en hel världsmarknad i garderoben

Jag har fem bara i min garderob.

Sen händer saker som vi inte ens visste kunde hända men som hände ändå. Låt oss flytta oss tillbaka i tiden till några dagar före midsommarafton 2016. Minns du ens? Så unga vi var, så lite vi visste.

Är du redo? Ok. Jag säger: Om några dagar röstar Storbritannien för utträde ur EU, samma höst vinner Trump presidentvalet och drygt tre år senare lamslår en pandemi hela världen med miljoner sjuka och döda. Jag slänger in att en hatisk mobb kommer att utsätta Kapitolium för det värsta intrånget på över två sekel.

Du hade sagt att jag var galen. Säger du något annat nu så är det för att du har facit på hand. Allting är uppenbart i backspegeln. Men att se bortom horisonten, mer än ett par år, är ofta omöjligt.

Historien är full av sköna exempel. Låt oss ta min favorit: Lilla Bältbron, mellan Fyn och Jylland, som stod klar 1935. Politikerna hade snackat om den i 80 år innan dess. I första skissen skulle den endast vara en järnvägsbro men under tiden arbetet planerades på 20-talet så började allt fler fordon rulla på gatorna. Det höjdes röster om att inkludera även en överfart för bilister men det danska statliga järnvägsbolaget (DSB) kämpade emot.

Automobilen var ju lokomotivets konkurrent.

I sista stund beslutade Folketinget att ändå lägga till en bilöverfart även om markarbetet redan hade börjat. De tog in den nya informationen och tänkte om. Agerade. Ett djärvt beslut, men hopplöst otillräckligt.

Antalet fordon exploderade de närmsta årtiondena och en ny, större bro behövdes. Den började uppföras redan i starten av 60-talet. Den gången vägde man in framtida överkapacitet och nya Lilla Bältbron byggdes enligt motorvägsstandard. Ett visionärt drag vilket sannolikt mer berodde på tur än skicklighet. Just då byggde Danmark motorvägar överallt och då skulle inte den nya bron hamna på efterkälken.

Det hade ju sett fånigt ut. En bro ska vara ett landmärke. Något man gör frimärke av.

Att det är svårt att se in i framtiden ska inte hindra oss från att försöka. Men det finns en poäng i att vara ödmjuk inför den monumentala uppgiften som det innebär. Att lyssna in flera perspektiv är en bra start. Att lägga prestigen till sidan och sätta bästa möjliga slutresultat i första rummet, är också en god idé. Och kommer det ny information så får man tänka om.

Men till slut måste man ta ett beslut.

Vad som är rätt eller fel framstår först som uppenbart i efterhand. Men historien visar oss att det finns alltid två frågor att ställa: Behöver vi verkligen det här? Och om vi gör det, kommer det att vara tillräckligt bra?