Mardrömmen om arenan
500 miljoner kronor är en svår summa att greppa. Varför inte 600 miljoner kronor? Eller 750 miljoner kronor?
Beloppen för Ystads planer är svindlande. Det handlar om ett ekonomiskt högriskprojekt – där kommuninvånarna får ta hela smällen. Om notan inte sväller – det gör den ofta – blir det 18 000 kronor per invånare – barn som vuxen. 36 000 kronor för pensionärsparet. 72 000 spänn för en familj på fyra.
Eller om man så vill: 45 miljoner kronor om året i flera decennier, motsvarande sådär 90 lärartjänster.
Det är sjukt mycket pengar. Och tro inte att någon kommer att slippa undan att betala. Höjd skatt, färre skolkuratorer, längre köer till äldrevården och sämre asfaltsbeläggning på vägarna. Någon, några eller alla de effekterna riskerar Ystadsborna att möta.
Sverige och Skåne är fullt av avskräckande arenaexempel. De optimistiska kalkylerna spricker. I en del fall har kommuner gått in och tagit över restaurangdelar och serveringar för att de inte går runt. Kommunerna subventionerar då en verksamhet som konkurrerar med andra näringsidkare på orten.
I Lund har budgeten för Färs & Frosta arena havererat flera gånger om. Varje år tvingas kommunen skjuta till flera miljoner utöver kalkylen för att hålla arenan i gång.
”Antingen sätter kommunen de pengar som behövs för att driva det här eller så kan man ju riva stället”, förklarade arenachefen Berne Nilsson till Sydsvenskan i november förra året.
Kommunstyrelsens ordförande Mats Helmfrid (M), som redan 2009 kunde konstatera att ”projektet byggde delvis på glädjekalkyler”, vill nu inte skjuta till mer pengar med hänvisning till att kommunens ekonomiska situation är mycket besvärlig och skatteintäkterna sjunker.
Då ska man komma ihåg att den arenan kostade 140 miljoner kronor, varav kommunen stod för 75 miljoner och Paulssons fastigheter för resten.
Kristianstad byggde en fräck arena, med en budget som svällde med en fjärdedel till 330 miljoner kronor och årliga driftskostnader på 35 miljoner kronor. När kostnaderna drog i väg tvingades politikerna ge sig på budgeterna för kärnverksamheterna. Omsorgsnämnden fick order om att banta sin budget med 22 miljoner kronor och barn- och utbildningsnämnden med över 19 miljoner kronor. Tillfälliga statsbidrag för att mildra krisens effekter kom sedan som en räddande ängel för kommunen.
Lund har drygt 110 000 och Kristianstad har nära 80 000 invånare. Ystad har 28 000. Ystad är en småstad. En småstad ska inte bygga arenor för en halv miljard kronor genom att pantsätta skattebetalarna i decennier.
Vad Ystad behöver är en funktionell idrottshall. De båda handbollslagen, näringslivet och supportrarna kan tillsammans med kommunen skapa en rimlig riskfördelning med delade insatser.
Ett badhus kan också drivas på många sätt. I privat regi, av en simförening, av kommunen eller i kombination. Men om kommunen ska göra investeringen på egen hand, ska den göras med utgångspunkt i en rimlighetskalkyl, inte utifrån vidlyftiga önskemål.
Det må vara trist att vara realistisk. Men allt för stora risker kan man ta för sig själv, inte för andras del.
Ansvar kan politikerna i Ystad, Tomelilla och Simrishamn visa genom att planera för en gemensam framtid. Med samlade krafter – näringsliv och föreningsliv inkluderat – går det självklart att skapa de möjligheter till motion, elitidrott och underhållning som många vill ha.
Det kräver politiker som ser långt fram, som skippar prestigen och värnar även om kommande generationer. Utan dem riskerar dagens vilda drömmar att sluta i en mardröm för någon annan att svettas över i många år.
