Med människor som vapen
Den belarusiska regimen under Aleksandr Lukasjenko har under lång tid organiserat inflygning av människor från Mellanöstern till Minsk. Transporten sker med för ändamålet etablerade flygrutter från Turkiet och Syrien. Väl i Belarus tar sig eller till och med drivs människorna mot gränsen till Polen och Litauen. Den senaste veckan har trycket ökat ytterligare. Vid polska gränsen sätts stängsel och hinder upp, gränsvakter möter människorna som försöker ta sig genom.
Lukasjenkos avsikt är tydlig, han använder migranter som vapen mot EU, bland annat i försök att få bort sanktionerna som riktats mot hans brutala regim. I Belarus har oppositionen slagits tillbaka hårt, regimen har kapat ett passagerarplan för att gripa journalisten Roman Protasevitj och många diktaturmotståndare har satts i fängelse för kortare eller längre tid. Det är en brottslig regim i Europa, granne med EU och medlemsländerna Polen, Litauen och Lettland.
Men det demokratiska Europa har inte starka muskler eller vilja nog att plocka bort Lukasjenko, inte så länge stödet från Putin är starkt. Numera får Lukasjenko finna sig i att vara en bricka i Putins spel, som solospelare hade Belarusdiktatorns tid sannolikt varit över vi det här laget.
EU utsätts för vad som skulle kunna kallas för humanistisk utpressning. Att desperata och frusna människor vid gränserna skapar svåra interna konflikter i EU-länderna är Lukasjenko och Putin mycket väl bekanta med. Det är själva syftet. Det där EU och dess demokratiska ledare som talar så fint om mänskliga rättigheter och humanism, vad betyder det när de många människorna står vid gränsen?
Med Aleksandr Lukasjenkos ord: ”Vi stoppar ingen. Det är ju inte Belarus de vill till utan upplysta, varma och behagliga Europa.” (SvD 6/11). Det är självfallet sagt med rejäl syra, samtidigt som det avslöjar en dyster verklighet om det egna landet.
Att flyga in människor mot dyr betalning och till löften om en väg in till EU är cyniskt och ska fördömas precis som ledande politiker gör. Men det där med fördömande är bara ord. Till slut kommer ändå grannländernas och övriga EU: beslutsfattare och stå där med den omöjliga ekvationen. Släppa in människor och veta att det gör att fler kommer? Hålla stenhårt emot och riskera fler människors liv när vintern är på väg?
”Jag vill se skarpare sanktioner. ” säger EU-kommissionär Ylva Johansson till SR. Men när det kommer till att med EU-medel bygga fysiska hinder har kommissionens ordförande Ursula von der Leyen sagt nej, till det ska inga EU-pengar gå. Det är på politikerspråk skillnad mellan att kontrollera gränsen och att bygga stängsel och murar som möjliggör det. Men existerar den skillnaden i verkligheten? Knappast.
Ylva Johansson påtalar att Polen – som redan är under konflikt med övriga EU för sin politiska riktning – inte ska förhindra pressen att bevaka och inte ta till övervåld mot migranterna vid gränsen. Samtidigt vet hon att Polen knappast är slutmålet för människorna som kommer via Belarus – det är länder som Sverige och Tyskland.
Situationen är en tydlig illustration av de moraliska motsättningar som kommer med hanteringen av människor som på ett eller annat sätt söker sig till rikare länder. Det är samma politiska självmotsägelser som på andra sidan Atlanten. Att fördöma Donald Trumps murbyggande är enkelt i opposition. Vid makten och ställd inför verkligheten låter det plötsligt annorlunda, med vice president Kamala Harris ord riktade till latinamerikaner: ”Do not come, Do not come” (BBC).
Man kan förstås önska att moraliska konflikter hanteras med väl utformad juridik och konventioner. Tyvärr är verkligheten betydligt knepigare än så. Det är vi redan varse och framtiden kommer att lära oss ännu mer om det. Migrationspolitiken kommer under de närmaste decennierna att handla om betydligt mer komplicerade samband och ställningstaganden än den gamla förenklade motsättningen om för eller emot invandring.
