Miljöparti utan markkontakt
Miljöpartiet räddades förmodligen kvar i riksdagen av vädret – opinionsmätningarna antydde ju att budskapet om att en torr sommar gör en klimatförändring gick hem hos många väljare. Men effekten klingade av och om valdagen infallit några regniga höstveckor senare hade kanske även de sista tiondelarna ner mot riksdagsspärren åkt iväg med dikesströmmen.
Men det som främst kostade Miljöpartiet stöd var regerandet med Socialdemokraterna. Miljöpartiet hade under lång tid valt att göra migrationsfrågan till en så framträdande fråga för partiet att miljön hamnade i bakgrunden. När då omsvängningen i praktisk politik kom i samband med flyktingvågen från Syrien och de ensamkommande från Iran/Afghanistan, eroderades inte bara värderingsalliansen mellan S och MP utan också MP:s väljarbas. Det ville MP glömma i valrörelsen och torkan blev ett utmärkt sätt att hänga upp budskapet om klimatet på. En illusion blåstes upp om att det är Nu, i ett riksdagsval i Sverige 2018, som mänsklighetens framtid avgörs. Åter till kärnan om att varna för jordens kollaps, således.
Vad ska då Miljöpartiet göra nu? Trots det usla valresultatet tycks språkrören Isabella Lövin och Gustav Fridolin inte inriktade på att lämna regeringen. Särskilt Isabella Lövin, det färskaste språkröret, verkade i sina första uttalande väldigt fokuserad på att hänga kvar vid makten. Frågan är vad de tänker sig att åstadkomma där? En rödgrön regering som skulle fortsätta med svagare underlag än i dag, men med ett större Vänsterpartiet, skulle förvisso dra rejält åt vänster och kunna beskatta allt som rör sig utanför kollektivtrafikstråken. Problemet är att få en sådan budget genom riksdagen. Hur Miljöpartiet ska påverka Socialdemokraterna i migrationsfrågan är också oklart – om något har ju statsministerns budskap varit tydligt om att migrationen ska hållas tillbaka. Miljöpartiet riskerar i en kommande mandatperiod att hamna i en ännu värre skugga i en ren rödgrön regering.
Och om Socialdemokraterna skulle söka sig över mot Alliansen, och i socialdemokratins drömscenario spräcka den och få med sig Liberalerna och Centerpartiet, vad skulle Miljöpartiets plats då bli? Skulle Jan Björklund och Gustav Fridolin, som visserligen busar bra med varandra i tv, styra utbildningsdepartementet ihop? Och göra det med friskolornas främsta motståndare Anna Ekström som övervakare? Skulle Centerpartiet låta Isabella Lövin åka jorden runt i business class för att företräda det gröna svenska regeringspartiet? Och partiet med den klimateffektivaste synen på teknik, Liberalerna, skulle bara se på när nya subventioner delas ut till elcyklar och vindsnurror?
I en ännu bredare koalition, med S och hela Alliansen, skulle platsen bli så liten för Miljöpartiet att partiets politik inte skulle märkas i budgeten, mer än i någon liten symbolfråga. Partiet kanske rentav då tvingas att acceptera en statsminister från Moderaterna, denna miljöpartistiska symbol för kapitalismens rovdrift på jordklotet.
I ett antal val hade Miljöpartiet en avgörande roll för var makten skulle hamna. Det gällde inte bara i riksdagen, utan även i landstingen – i Region Skåne har Miljöpartiet hängt kvar vid makten med både Socialdemokrater och Alliansen – och kommunerna. Nu är det andra tider. Miljöpartiet har mest blivit i vägen i Socialdemokraternas regeringsbildande, Löfven & co är nu ute efter att krama ihjäl Centerpartiet och Liberalerna i stället.
När Miljöpartiet var som bäst andades det till och med viss liberalism, med valfrihet, teknikoptimism och företagsamhet på agendan. Det visade sig tyvärr vara en parentes. Nu är partiet åter på väg att bli en angelägenhet för en akademisk vänsterelit som lever på att leverera pekpinnar, moralkakor och nya skattepålagor till det arbetande folket. I den livsstilsintellektuella genusvänsterburen är det trångt och väljarna ombytliga, vilket Fi-väljarnas flykt till Vänsterpartiet visar. Om Miljöpartiet verkligen vill vara ett brett parti är det dags för lite markkontakt. Sverige är trots allt större än Uppsala, Lund och Södermalm.