GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Mimmie Björnsdotter Grönkvist: En statsminister ska inte behöva le

Ingen krävde att Tage Erlander skulle vara mindre stel. Dagens kvinnliga partiledare måste kunna följa samma måttstock för att bli regeringschef.
Mimmie Björnsdotter GrönkvistSkicka e-post
Ledare • Publicerad 22 augusti 2021 • Uppdaterad 23 augusti 2021
Mimmie Björnsdotter Grönkvist
Det här är en krönika av en medarbetare på ledarredaktionen. Ystads Allehanda politiska etikett är liberal.
Sedan Birgitta Dahl (S) tog plats i riksdagen har mycket hänt på jämställdhetsfronten, men än har ingen kvinna blivit statsminister.
Sedan Birgitta Dahl (S) tog plats i riksdagen har mycket hänt på jämställdhetsfronten, men än har ingen kvinna blivit statsminister.
Foto: Birgitta Dahl

Har kvinnor och män samma medfödda begåvning för politik? Frågan ställdes till den dåvarande statsministern Tage Erlander (S) och moderatledaren Yngve Holmberg. ”Ser man på kvantiteten så verkar det ju inte så” börjar Holmberg smått skämtsamt sitt svar, men övergår i allvar för att säga att han anser att kvalitetsmässigt är begåvningen jämlik.

”Kvinnliga partiledare är numera i majoritet.”

Klippet finns med i SVT-dokumentären ”Birgitta Dahls heliga vrede”. Att samma fråga skulle ställas till Stefan Löfven (S) och Ulf Kristersson (M) är omöjligt att tänka sig. Sedan Birgitta Dahl (S) tog plats i riksdagen 1969 har mycket förändrats. Hinder för kvinnligt deltagande har rivits ner, attityder som rådde har blivit pinsamt daterade.

I dokumentären skildras när Birgitta Dahl blev den första riksdagsledamoten som födde barn, och därefter tvingades ha med sin dotter till riksdagen och lämna kammaren när hon behövde amma. Någon ledighet var det inte tal om – och synen att kvinnor behövde välja mellan familjeliv eller politiken dominerade.

I dag finns goda förutsättningar att kombinera de två, och kvinnor har intagit självklart plats i politiken – i riksdagen är lite mer än 45 procent av ledamöterna kvinnor, och trots att ett kvinnligt statsråd avgick utan att återvända i samband med sommarens regeringsbildning är könsfördelningen i ministären jämn. Kvinnliga partiledare är numera i majoritet. Kvantitetsproblemet som fanns på Tage Erlanders tid är ett minne blott.

”Men drömmen om en kvinnlig statsminister är ännu ouppfylld.”

Men drömmen om en kvinnlig statsminister är ännu ouppfylld. Annie Lööf (C) fick visserligen sonderingsuppdraget under regeringskrisen 2018, men Mona Sahlin (S) och Anna Kinberg Batra (M) får ändå anses vara de två som kommit närmast som de första kvinnliga partiordförandena för sina respektive – i regel regeringsbärande – partier. Ingen av dem var särskilt framgångsrik som partiledare – Mona Sahlin avgick efter att S fått 30 procent i valet 2010, Anna Kinberg Batra nådde inte ens fram till valdagen innan hon tvingades kliva ner.

Annie Lööf (C) och Ebba Busch (KD) har däremot skördat framgångar i val, så visst verkar det enklare för kvinnor att leda mindre partier som egentligen inte aspirerar på statsministerposten. Är det en slump, eller är det svårare för kvinnor att framstå som statsbärande i väljarnas ögon?

Anna Kinberg Batra tar i sitt sommarprat (6/7) upp hur hon stämplades som stel och uppmanades att le mer, en uppmaning som sällan riktas till manliga politiker. Förväntningarna på ett kvinnligt partiledarskap tycks annorlunda än på ett manligt dito. Bäst går det för den som är färgstark och väcker känslor, med en instagram som blandar interpellationsdebatter med noggrant avvägda scener ur sitt moderskap. Det privata är inte politiskt, men en genomtänkt del av hennes politiska varumärke.

Risken är att den bilden krockar med förväntningarna på hur en statsminister ska vara: myndig, förtroendeingivande, statsmannamässig, allvarlig kanske på gränsen till tråkig. Då ter sig den kvinnliga politikerrollen som såväl snäv som rent kontraproduktiv – för vem hade uppmanat Tage Erlander att skratta och le?

Mimmie Björnsdotter Grönkvist är ledarskribent

Välkommen att kommentera

Välkommen att kommentera! Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Ystadsallehanda och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.