GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Monika Olin Wikman: Att bli ihågkommen

Har du läst dödsannonserna idag frågar mina äldre vänner. Javisst, dem läser jag alltid. Såg du nekrologen över honom /henne som vi kände en gång?
Monika Olin Wikman
Gästkrönika • Publicerad 8 juni 2022
Det här är en krönika av en medarbetare på ledarredaktionen. Ystads Allehanda politiska etikett är liberal.
Det finns berättelser om alla.
Det finns berättelser om alla.Foto: Jonas Ekströmer/TT

Nekrologer får bara ett relativt fåtal i rikspressen, ofta de som haft en framträdande roll i samhället, ofta män som tycks ha levt ett bra liv, varit rättrådiga, generösa och med hemmet öppet för vännerna, sommarhusets festligheter har varit många. Viktigast har ändå familjen varit med barnbarnen närmast hjärtat.

Det är inget fel i detta men jag undrar över varför så få texter beskriver människans sammansatthet, texterna blir till stereotyper. Det finns inkännande undantag och i lokalpressen tycker jag att texterna kan ge en bredare bild av de avlidna.

Där nästan alla blir ihågkomna är titeln på en essä av Lars-Åke Engblom (Antologin ”Lägga döden till rätta - hur död administreras i vårt samhälle,” Santérus förlag, 2022). Han berättar att på Island uppmärksammas nästan alla som avlider; alla har rätt att få sina liv skildrade vid sin bortgång inte bara samhällets förmenta stöttepelare.

Minnesorden skrivs av barn och barnbarn, svärdöttrar och svärsöner, syskon och syskonbarn, vänner och arbetskamrater, grannar, listan kan göras lång. Många får inte bara en artikel utan flera. I landets stora tidning Morgunblaðið upptar minnesartiklarna varje vardag 6–8 helsidor, per månad rör det sig om mellan 700 - 1 000 artiklar. En del publiceras på tidningens nätupplaga.

I artiklarna beskrivs de avlidna positivt som tålmodiga, hjälpsamma med hembygdskärlek och gästfrihet. Underförstått hänvisas dock till svårigheter ” drabbad av olyckor, alkohol och problem ”. Dödsannonserna har kors som symbol inte som i Sverige där profana symboler är vanliga.

Att just Island utvecklat denna tradition kan enligt Engblom bero på att ön har en homogen och relativt liten befolkning. Runorna hyllar generella värden i det lilla samhället som pålitlighet, uppoffrande kärlek och ansvarskänsla mot vår nästa. Inte att förglömma i sammanhanget är att islänningarna är ett skrivande och läsande folk.

Nå, vad betyder traditionen för tidningarnas försäljning? En urvalsundersökning visar att en majoritet (54 procent) skulle säga upp Morgunblaðið om minnesartiklarna försvann. Även i vårt land har familjesidorna, påpekar Engblom, kommit att få en ökad roll för att behålla prenumeranter.

Jag tycker att den isländska modellen är tankeväckande och vill gärna se det som en respekt för varje enskilt liv. Alla människor borde få sina liv skildrade, på gott och mindre gott, för se människan! Våra förutsättningar är annorlunda än på Island men varför inte utvidga möjligheterna, nu med tidningen på nätet?

Även hos oss vill allt fler använda pennan. Jag kan föreställa mig skrivna rader om mig själv: Hon var väl en konstig typ som skrev om dödsannonser i syrenernas tid och gullregnens månad.

Välkommen att kommentera

Välkommen att kommentera! Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Ystadsallehanda och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.