Annons

Monika Olin Wikman: Monika Olin Wikman: Sjuttio är inte det nya femtio

Vi tittar i gamla fotoalbum. Kvinnor och män från 1800-talets slut och längre fram ser gamla ut för sin ålder. Redan vid femtio är de åldrade. Tycker vi. Deras klädsel signalerar. Kvinnorna bär höghalsat och långa kjolar, ofta svart, männen har kostym och väst. Står med krycka.
Monika Olin Wikman
G'ästkrönika • Publicerad 28 september 2021
Detta är en personligt skriven text i Ystads Allehanda. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Monika Olin Wikman
Monika Olin WikmanFoto: privat

Gå då på gatorna idag, se där, nästan alla har jeans, kvinna som man, gammal som ung. Det är svårt att på kläderna avgöra ålder, man får titta närmare efter rynkorna. Konfektionsindustrin med massproduktionen av kläder har inneburit likriktning och utjämning mellan åldrar, klass och kön.

Men nu när ”70 är det nya 50 ” är det väl inte så mycket att orda om. Nej, invänder Mikael Rennemark, professor i psykologi med inriktning gerontologi, läran om åldrandet, 70 är inte det nya 50 utan istället något mer (DN debatt 6/9 21).

Annons

Något mer. Talar man bara om hälsa och funktionsnivå kan uttrycket stämma men då utesluter man erfarenheter, mognad, självbild, framtidsbild, livtillfredsställelse och den mycket större livserfarenheten. Så välgörande att lyssna till detta i en tid då rädslan för åldrandet – och för döden – är stor. Vår samtid, med hjälp av massmedier skildrar, enligt Rennemark, åldrandet antingen som att man blir hjälplös och sjuk, föremål för undermålig vård, blir ensam och förnedrad. Eller också så kör man motorcykel genom Europa, hoppar fallskärm och hittar kärleken på internet. I valet mellan dessa perspektiv väljer vi förstås att försöka leva upp till sistnämnda. Vi vill smita undan. Men kanske vi biter oss själva i svansen, vi riskerar de goda värden som åldrandet kan ge. Till det hör att blicka inåt, många äldre försöker förstå sina liv, skriva och berätta om sina liv och att söka kontinuitet mellan sig och tidigare generationer. Till gagn även för de yngre. Så utvecklas visdom som handlar om reflekterad levd erfarenhet.

Att förneka åldrandets visdom är också en form av ålderism menar Rennemark. Som i grunden handlar om förakt för svaghet, svaghet genom förlorade funktioner. Det duger inte i ett samhälle som vårt som främst belönar prestation och förmåga att hävda sina intressen. När vi pensioneras förlorar vi en del av vår identitet och roll i samhället. Vi börjar betraktas som gamla. Men pensionsgränsen är en social konstruktion, många som pensioneras får många vitala år till. Pensionsgränsen höjs vilket är nödvändigt för samhällsekonomin. Man kan ha i åtanke att forskning visar att äldre generellt sett inte presterar sämre än yngre, större kunskap och erfarenhet har fördelar. Det gynnar effektiv problemlösning när man kan bättre avgöra vad som är viktigt och mindre viktigt.

Visst är det svårt att så småningom förlora alltmer av förmågor. Men en förändrad spegel bör sättas upp, se på oss, vi har en livsvisdom som bara äldre kan ha förvärvat. Jeans eller inte; vi är något mer än evigt unga.

Annons
Annons
Annons
Annons