Naomi Abramowicz: Naomi Abramowicz: Till hobbyepidemiologens försvar
Den som har en doktorshatt – eller än hellre en professorstitel – kan räkna med att kallas för expert i medierna och få gehör i samhällsdebatten. Pandemin har givetvis även varit en guldålder för såväl Sveriges nuvarande och tidigare statsepidemiologer – några som verkligen kan titulera sig som experter på pandemirelaterade frågor.
Den politiker eller debattör som dristar sig till att ifrågasätta deras analyser, rekommendationer eller framtidsscenarier riskerar att kallas för ”hobbyepidemiolog” eller någon annan nedsättande term. Och den kommer garanterat att få frågan: Vet du bättre än experterna? Eller: Vad vet du som experterna inte vet?
För det första förutsätter frågorna en förenklad syn på vetenskap. Den utgår från att det råder total enighet bland alla som verkar inom samma fält. Det är knappast så att alla forskare inom ett forskningsområde tycker exakt likadant om allt, eller att de kommer att dra samma slutsatser av samma data. Sannolikt kommer tio experter också att komma med tio olika rekommendationer. Det gäller särskilt om experterna är specialiserade på tio olika områden.
För det andra finns det risker med att sätta för mycket tilltro till experternas omdöme. Inte nödvändigtvis för att de har fel – även om det inte tillhör ovanligheterna – utan för att de är oftast är specialiserade inom ett mycket begränsat område.
Experter behöver inte ha ett helikopterperspektiv. Deras uppgift är att uttala sig om konsekvenserna av sin rekommendation utifrån ett specifikt perspektiv. Exempelvis: hur smittspridningen påverkas av tuffare smittskyddsrestriktioner. Men det är inte den enda relevanta faktorn för en beslutsfattare, som också behöver ta hänsyn till påverkan på en rad olika områden som exempelvis ekonomin eller skolan.
Därför bör politiska beslut inte heller fattas utifrån vad expertisen säger, ens om experten faktiskt är specialiserad inom det relevanta området. Politiker bör självklart ta hänsyn till fakta. Men det är inte det enda som betyder något. Då hade vi ju inte haft politiker, som i nio fall av tio är lekmän och saknar expertkunskaper om sina ansvarsområden.
Om expertis hade varit allt hade vi kunnat avskaffa demokratin och bli en fullfjädrad teknokrati i stället. Det hade varit billigare, enklare och dessutom hade vi sluppit osäkerheten som uppstår till följd av skakiga minoritetsregeringar.
Men så länge vi är ense om att demokrati är att föredra framför expertvälde krävs politiker som vågar göra avvägningar mellan olika goda – eller onda – ting utan att gömma sig bakom experter. För till skillnad från politikerna går det inte att rösta bort experterna eller att utkräva ansvar från dem. Ibland krävs det en hobbyepidemiolog.
