När ska andra betala av sin frihet för din frihet?

I en krönika i Dagens Nyheter skriver konstnären Sonia Hedstrand: ”En svensk kommun annonserade nyligen ut ett 'stipendium' på 30 000 kronor för att en konstnär skulle göra ett verk baserat på länsmuseets arkiv, för att fira residensstadens jubileum. Resultatet blev inte bra. Det kan jag sanningsenligt säga, eftersom det var jag som fick det tvivelaktiga nöjet att utföra uppdraget. Jag slog knut på mig själv för att tillfredsställa beställaren och samtidigt leverera något intressant. Detta är inte fri konst.”

Att politiker inte ska lägga sig i verksamheter som betalas med skattepengar är i sig en självmotsägelse. Det är i hög grad därför vi har politiker, för att de ska se till att de pengar medborgarna betalar in i skatt används på rätt sätt.

Exakt hur stort inflytande politiker ska ha över hur pengar används råder det delade meningar om. Ofta brukar de delade meningarna sammanfalla med vad man själv önskar. Tycker man att barnen ska serveras mer vegetarisk mat i skolan och att kött bara ska vara undantag, då kan man tycka att politiker ska strunta i allt vad armlängdsavstånd heter och helst ställa sig vid grytorna för att se till att det inte ramlar ner en fläsktärning i soppan. Samma individ kan samtidigt mycket väl tycka att politikerna inte för en sekund ska bry sig om vilka evenemang skattefinansierat kulturstöd används till.

Det kan också vara så att samma person tycker att viss politisk påverkan på kulturen är bra – låt säga att man vill se mer inslag av ”normkritik” och gärna ser att det läggs fram värdegrunder för kulturverksamheten som styr den i riktning mot att riva normer. Att värdegrunder just syftar till att etablera normer, om än nya, förefaller sällan föra med sig någon vidare reflektion.

I mer praktiska verksamheter kan skillnaden mellan politikers inflytande och själva utförandet av tjänsten vara tydligare, men helt lätt är det knappast. Politiker kan avgöra vilken typ av sjukvård som ska omfattas av subventioner eller helt betalas av skattepengar, men förväntas inte hålla i operationskniven. Problem med gränsdragningar uppstår dock snabbt. ”Vård som inte kan anstå” kan exempelvis betyda helt olika saker för patient, läkare och för den som håller i pengarna.

Akademin bjuder på samma svårigheter. Akademisk frihet är ett mycket vitt begrepp. Den som ägnar sig åt någon form av forskning vill förstås ha så minimal politisk påverkan som möjligt. Däremot vill man lika självklart ha anslag. Skattebetalarna vill (förhoppningsvis) ha resultat som inte är politiskt färgade och som har åtminstone något form av vetenskapligt värde. Exakt vad det innebär lär knappast två personer vara överens om. Men att ösa pengar över akademin och säga ”gör vad fasen ni vill, vi bryr oss varken om frågor eller svar” – det lär få skattebetalare vara intresserade av.

Och ja – för medievärlden är det likadant. Det gäller inte enbart public service utan också allt fler dagstidningar och tidskrifter som – likt denna – får någon form av statligt stöd. Någon måste någonstans bestämma var gränserna går och vilka villkor som ska ställas upp för vem som ska få stöd. Vem ska definiera begreppet ”journalistik”?

Sonia Hedstrand efterfrågar fri konst. Hon har säkert rätt i att politiska instruktioner på detaljnivå inte leder till lysande konst. Beställningsjobb blir sällan nyskapande och ju fler begränsande ramar desto sämre lär resultatet bli. Politiker och byråkrater ska inte styra penseln.

Samtidigt är det nära nog omöjligt att kombinera drömmen om den totala friheten med drömmen om en generös betalare utan några som helst krav på motprestationen. När det kommer till skattebetalare är det dessutom alltid någon annans tid och pengar – frihet att ägna sig åt det man vill – som begränsas.

Andras frihet bör man också tänka på när man talar om sin egen.