Nej, Ukrainakriget behöver inte ”kompliceras”
Det är i allra högsta grad befogat att oroa sig för den svenska, europeiska och amerikanska extremnationalismens direkta eller illa dolda sympatier med den ryska regimen. På det storpolitiska planet är dess plats i amerikansk politik mest oroande. En amerikansk president som under förevändningen att amerikanska skattebetalare inte ska stå för Ukrainas försvar, utgör en stor fara för den fria världen.
I Sverige finns inget överhängande hot om att det breda politiska stödet för Ukraina ska falla. Officiellt har Jimmie Åkesson tagit Sverigedemokraterna hela vägen till att vara för Nato, en radikal omsvängning för ett parti som tidigare delade motståndet med Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Socialdemokraterna. Det betyder inte att det finns problem med Rysslandsfrågan inom SD och bland dess sympatisörer. Men partiledningens vändning är ett viktigt politiskt steg.
Vänsterpartiet och Miljöpartiet har ännu inte svängt i Natofrågan, även om de båda partierna till slut orkade med att rösta för vapenstöd till Ukraina. Den så kallade fredsrörelsen är för djupt rotad i båda partierna. Även Socialdemokraterna har tår doppade i sådana grumliga fredsvatten, dessbättre är Magdalena Anderssons omsvängning i Nato-frågan genuin och avgörande för svensk säkerhet.
Medan det är mycket sällsynt med öppet högerextrema på kultursidor och i akademin, så är det desto vanligare med vänsterdylika. Under Rysslands senaste aggressiva dryga decennium har vänsterintellektuella fortsatt att ta stor plats med analyser om att väst är lika goda kålsupare och att man måste förstå det ryska perspektivet.
Stina Oscarson, dramatiker och debattör, har sedan länge varit en av dessa aktiva Nato-motståndare och fredsvänner – som det har kallats i medierna. I kommunistiska Proletären 2016 förklarade Oscarson: ”Att gå in i ett Natosamarbete där vi kan få Natobaser med Natosoldater med immunitet i Sverige, där Nato ska kunna bedriva krig mot tredje land med Sverige som utgångspunkt, under skenet av en feministisk utrikespolitik är för mig obegripligt.”
Det ”tredje landet” är Ryssland som redan då hade annekterat delar av Ukraina, invaderat Georgien samt ställt upp på diktatorn Assads sida i Syrienkriget.
Oscarson var knappast ensam om att fortsatt blunda för det ryska hotet mot grannarna. Författaren Katarina Mazetti, med en lång bakgrund på bland annat Sveriges Radio och dessutom Piratenpristagare, skrev i oktober 2017 i vänstertidningen ETC om att försvarsövningen Aurora var slut för den gången: ”19 000 stridspittar har fått komma ut i skog och mark för att leka krig med alldeles riktiga vapen och i ´realistiska´scenarion.”
Men inte ens verkligheten övertygar kålsupeteoretikerna.
Ryssland gick ännu längre. Ett öppet fullskaligt anfallskrig i syfte att utplåna Ukraina och ukrainarna inleddes. Det har nu pågått i över ett år.
Numera heter det från ”fredsvännerna” att Ukraina-kriget måste kompliceras. Inte ens när djävulen har klivit in över tröskeln och vandrat in i salongen för att pinka i soffan känns han igen av dessa förnekare. Jo, han kanske står där, men det var andra som lockade in honom.
Stina Oscarson skriver i SvD Kultur (4 mars) om hur hon pratar med en nederländsk reporter: ”Jag undrar om han såg rapporteringen från häromsistens. När president Zelenskyj kom och bad om mer. Först var det ammunition. Sedan stridsvagnar och nu ville han ha stridsflyg. Såg du hur alla EU-ledare utstrålade en sådan stolthet över att få bistå med allt mer och allt tyngre grejer. Det såg ut som en... jag söker efter ett uttryck som kan beskriva den olust jag kände. En himla kukmätning, hör jag mig själv säga.”
Zelenskyj – en gång övertygad om att det skulle gå att förhandla med Putin – ber om stöd för att försvara sitt land. Oscarson kallar det ”kukmätning”.
Stina Oscarson har sällskap av Frida Stranne, som med titeln doktor i freds- och utvecklingsforskning vid Högskolan i Halmstad, får stor plats i medierna. I april förra året skrev Stranne i Aftonbladet: ”Jag hör och ser lovvärda engagemang för människor i Ukraina och känner att det nog är dubbelmoralen vi visar prov på som skakar om mig mest.” Då hade det gått mindre än två månader av Putins överfallskrig med mord på öppen gata, våldtäkter och barnkidnappningar. Texten gillades av den ständige Göran Greider. Och förstås av Kreml.
Frida Stranne upprepade sig nyligen på Sydsvenskans kultursida. Den 15 mars skrev hon: ”Även om Putins illegala krig inte på något sätt kan rättfärdigas finns det en inneboende aggressivitet också i Natoländernas ambition att skapa en militär dominans i närområdet till andra stormakter.”
Det är fortsatt samma melodi. De länder som högst frivilligt och i omsorg om sin egen frihet – av bitter erfarenhet av rysksovjetisk imperialism – sökt sig in i en försvarsallians är i själva verket medverkande till att Ukraina får utstå ett utplåningskrig av Putins Ryssland.
I Sydsvenskan svarade Hynek Pallas mycket väl under rubriken: ”Kålsuparteoretikerna vill belöna Putin för massmorden”. Det är välbehövligt. Många kultur- och ledarskribenter till vänster, i mitten och till höger säger numera emot när ”fredsvännerna” gör nytta åt den internationellt efterlyste krigsbrottslingen Vladimir Putin.
Däremot finns det all anledning att fråga sig varför etablerade medier under så lång tid har låtit sina utrymmen fyllas av människor som under falsk flagg om fred gjort allt för att motarbeta Sveriges plats och tillhörighet i den demokratiska västliga sfären. Priset för den omfamningen betalar vi nu.
