Nils-Eric Sandberg: Nils-Eric Sandberg: Är tillväxt obegripligt?
En närmare titt i ekonomisk statistik visar att tillväxt INTE är ett mått på konsumtion, eller resursförbrukning. Utan tillväxt är ett mått på värde – på hur mycket vår produktion av varor och tjänster ökar i värde.
För att låna företagsekonomins begrepp: BNP-måttet är en resultaträkning över ekonomin. För att få ett volymmått behöver vi en balansräkning. Den har vi inte. De som kritiserar tillväxten bör börja med att lära sig en korrekt definition på det begrepp de angriper.
Slutsatsen blir: om vi ska sänka tillväxten måste vi sänka värdet på produktionen. Hur går det till? Jag har aldrig sett någon av tillväxtkritikerna försöka analysera det problemet. Förklaringen är kanske att analysen inte är så enkel. Exporten motsvarar nu cirka 50 procent av BNP. För att sänka tillväxten måste regeringen införa prisreglering på exporten, och alltså tvinga exportföretagen att sänka sina priser. Det gläder rimligen köparna mer än de svenska löntagarna.
Konsumerar vi för mycket? Trendmässigt ökar konsumtionen av tjänster mer än konsumtionen av varor. Jag utgår i det följande från den samling av statistik ur de bortåt 100 källor som tidskriften The Economist publicerar.
Konsumtionen av tjänster utgör 73,5 procent av BNP, 80,4 procent av sysselsättningen. Motsvarande siffror för Euroländerna är 73,4 och 73,7 procent. För USA är siffrorna 80,6 respektive 78,9.
Detta innebär att en sänkning av BNP förutsätter att riksdagen stiftar en lag om lönesänkning för alla som arbetar med service – som läkare, lärare, sjuksköterskor – et c.
Föreställningen att tillväxt utplundrar planeten kom med den så kallade Romklubbens rapport om ”Tillväxtens gränser” 1970. Enligt den håller tillväxten på att tömma planeten. Den fick enorm uppmärksamhet, särskilt bland dem som inte förstod problemet.
Om rapporten stämde, och råvarorna höll på att ta slut, skulle råvarupriserna stiga. Men det gjorde de inte. Tvärtom, stålpriserna föll. Det som då motsvarade EU tillsatte en kommissionär som for runt i Europa och bönföll stålverken att minska produktionen så att priserna kunde hållas uppe och vi kunde undvika en rad av konkurser i stålindustrin.
Romklubben hade totalt fel i alla sina prognoser. Den fick en svidande kritik av en rad engelska ekonomer i boken ”Thinking about the Future. A Critique of the Limits to Growth” 1973. Den fick bara en recension i svensk press – den jag skrev.
De som kritiserar tillväxten bortser från att vi har fått det bättre de senaste hundra åren. Det hänger mycket samman med att vi producerar alltmer per timme och arbetande. Det innebär att produktiviteten ökar. Effekten av detta är att kroppsarbetet alltmer ersatts av maskiner. Ska vi se det som en förlust?
