Nils-Eric Sandberg: Nils-Eric Sandberg: När polisen inte vågar gå ut
Måndagen 20 februari 2017 var en dyster dag – för polisen, men en segerdag för gangstrarna. Några ungdomar började bränna bilar i Rinkeby, en förort i Stockholm. Brandmännen vågade inte ingripa utan polisskydd. Fler ungdomar rusade till. Två förstärkta polisbussar körde in. Men poliserna fick av ledningen order att inte gå ut – risken var för stor att de skulle hamna i underläge. Så både brandmännen och polisen åkte därifrån.
Ungdomarna vandaliserade Rinkeby centrum, krossade fönster, plundrade butiker, brände bilar. Deras våld triumferade – de hade jagat iväg polisen. Detta är en bild av det svenska rättsväsendet. Ungdomarna som vann över polisen hade i huvudsak somalisk bakgrund.
Berättelsen finns i boken ”Gangsterparadiset. Så blev Sverige arena för gängkriminalitet, skjutningar och sprängdåd” (Forum). Författare är Lasse Wierup, kriminalreporter på DN – hans tredje bok om kriminella ungdomar. Boken är välskriven, ordentligt dokumenterad, med en notapparat på 20 sidor. Det är en skräckläsning. Wierup går igenom ett stort antal fall av ungdomsbrottslingar som fått härja nästan ostört. När de någon gång förts till åtal eller rättegång blir de nästan alltid friade. Alltså kan de fortsätta att stjäla, råna, misshandla – i visshet om att det är de och inte offren som har lagen på sin sida.
Enligt Wierups genomgång har Sverige cirka 350 kriminella gäng med drygt 12 000 medlemmar. De allra flesta invandrare, eller barn till invandrare.
En förklaring ligger i den milda svenska strafflagen. De som är under 21 år får ungdomsrabatt. Till det kommer den bisarra mängdrabatten: den som begått ett stort antal brott döms endast för de grövsta -allt annat blir straffritt. Datainspektionen och Advokatsamfundet har energiskt försökt skydda brottslingarnas integritet genom att motarbeta övervakningskameror och dolda mikrofoner.
Vår egen integritet glöms bort – de kriminella ungdomarna har tagit över en rad förorter i storstäderna. Skattebetalarna får stå för notan – varje medlem i ett gangstergäng kostar, enligt beräkningar Wierup refererar, cirka 23 miljoner kronor.
Vad kan vi göra? Enligt Kalle Sundin, utredare på fackets tankesmedja Katalys (SvD 15/11), har brottsligheten ”nästan enbart socioekonomiska förklaringar”. Slutsatsen blir då att om vi ger gangstrarna högre bidrag så slutar de råna och stjäla. Det blir inte billigt, med tanke på hur mycket de redan tjänar på sin narkotikahandel.
Alternativen: bryta tystnadskulturen genom att tillåta anonyma vittnen, slopa straffrabatterna, dra in offentlig finansiering till terrorister och antisemiter, döma brottslingar som inte är svenska medborgare till obligatorisk utvisning.
Nils-Eric Sandberg
