Nygammalt med Andersson
”Om vi blickar tillbaka så var ju Sverige runt 1980-talet ett av världens mest jämlika länder, ett land som vi ofta skröt om när vi åkte utomlands.”
Orden är Magdalena Anderssons, ordförande i det parti som på så många sätt har präglat Sverige. Så klart då att hon längtar tillbaka. Tillbaka till en rättvisare tid, när människor vackert stod i kö utan att tränga sig före till vården eller i Konsum-kön. Tillbaka till när det fanns en gemenskap i samhället, den som saknas i dag.
Man åkte inte utomlands så ofta, men när man gjorde det så drack man billig rom&cola i hotellbaren. Allt till sluddrande stolthet om att hemma i Sverige står alla minsann i kö i väntan på att få beställa en Parador och en Explorer av statstjänstemannen bakom Systembolagsdisken. Eller just det sista sa inte Andersson, det hade månne varit allt för verklighetsnära.
Magdalena Anderssons nostalgiresa drog fram på spåret mot en station då dagens motsättningar och stora ekonomiska klyftor inte fanns. Till skillnad från partiledarkollega Jimmie Åkesson landande hon i 1980-talet istället för 1950-talet. Någonstans där körde borgarna – och kanske också Socialdemokraterna – vilse, enligt den Anderssonska Sverigebetraktelsen.
Därför har Andersson nu gett ett antal partiinterna arbetsgrupper i uppgift att göra en ny samhällsanalys, forma en politik som ska ta Sverige och Socialdemokraterna in i 2030-talet.
Den riktningen framåt ska ta avstamp i en blick bakåt. Då när Socialdemokraterna var lika stora som skattetrycket var högt.
Det är på ett vis en intressant upptäckt, nu när Socialdemokraterna från oppositionsplats vänder uppåt i opinionsmätningarna, att ett parti också behöver en samhällsanalys av Sverige i dag – kanske till och med en politik för detta Sverige. Uppenbarligen är det något Magdalena Andersson känner att hon har saknat.
Det är inte säkert att den samhällsanalysen är lika eftertraktad av väljarna. Väljarströmmarna till Socialdemokraterna tycks snarare gå dit på grund av sökande efter någon slags stabilitet, nu när Socialdemokraterna också likt övrig nordisk socialdemokrati har insett att man måste tillhöra de västliga gemenskaperna för att försvara de västliga friheterna.
Men tro inte att det i övriga frågor är en sådan modernt orienterad socialdemokrati Magdalena Andersson ser framför sig. Tvärtom är det då bakåt mot politikermaktens blomstrande tid hon blickar.
Det vet vi från de tidigare analyser Magdalena Andersson har varit med om att plocka fram. 2021 års ”Fördelningspolitik för jämlikhet och rättvisa” visar oppositionsledarens utgångsläge. Det är högre skatter som ska bygga det rättvisa Sverige. Då var det återförande av förmögenhetsskatt, högre skatt på utdelningar, kapitalinkomst för småföretagare och kraftig begränsning av investeringssparkonto som framfördes.
Det är konkret vad längtan tillbaka betyder. Det som enklast kan illustreras med att skattetrycket gick från under 20 procent 1950 till att nå nästan 50 procent 1990. Den påstått nyliberala epoken sedan dess har dragit ner skattetrycket till nivån 1980, runt 43 procent.
Det behövs inga arbetsgrupper för att inse vad ”progressiv” politik är en omskrivning för. I 2030-talets (S)verige ska skattebördan upp, upp och upp.
På 1980-talet var Nygammalt ett välkänt program i SVT, det var dans i folkdräkter och dragspel under ledning av den folklige Bosse Larsson. Magdalena Andersson vill göra sin version av Nygammalt: mer makt åt politikerna, mindre åt medborgarna.
