Oklar existens söker berättigande

Den frågan låg som ett lock på en tryckkokare över Aros kongresscenter i Västerås där partiet i helgen höll först kommun- och landstingsdagar och sedan extra riksting. Det pyste och puttrade i så gott som varje hörn och mötesrum. Talande nog var rubriken på det mest besökta seminariet: ”Hur får vi folk att gilla Kristdemokraterna?”

Partiets existensberättigande är långtifrån självklart. Särskilt inte när opinionssiffrorna stadigt ligger på mellan 3 och 4 procent. Särskilt inte när jämförelsen gärna och ofta blir Tyskland, där Kristdemokraterna har dominerat politiken under långa perioder av efterkrigstiden.

Göran Hägglund överlevde Västerås. Han vann över utmanaren Mats Odell med 198 röster mot 88, vilket kan tyckas vara tryggt. Men han är också väl medveten om att den tre timmar långa debatten och därpå sega, slutna omröstningen inte var slutet på KD:s utmaningar, lika lite som det var början.

Redan före omröstningen talades det om försoning och förlåtelse, men många tyckte annorlunda.

Ulf Lönnberg från Stockholm slog från talarstolen fast att ”motsättningarna har funnits så länge att ingen kommer att acceptera resultatet.” Den utmaningen har Hägglund lovat hantera. Men det finns ännu större frågor, som är svårare.

Ett vanligt påstående bland ombuden på extratinget var att KD måste våga mer, ta större plats och bli tydligare. Med vad? Jo, familjen. Redan i sitt tal i fredags pekade Hägglund ut familjefrågorna som helt avgörande och sa att han vill ”trappa upp striden”. Partiets familjepolitiska grupp med riksdagsledamoten Emma Henriksson i spetsen ska inom kort presentera en rad konkreta förslag på hur. Det lär nog kunna bli ett och annat förslag som allianskollegorna inte uppskattar fullt ut. KD:s blinda fläck i familjepolitiken är ju att man ständigt bortser från att exempelvis vårdnadsbidragslösningar är potentiella kvinnofällor.

Enligt SOM-institutets undersökningar har familjen länge varit det tydligaste kännetecknet för KD. I valet 2010 ansåg 22 procent av väljarna att det var partiets tonviktsfråga. Vill man vara kritisk kan man i stället konstatera att bara fyra av tio väljare kunde nämna någonting överhuvudtaget som utmärkte KD.

Detta är ett underbetyg som heter duga. Och inte lär det höjas av besvärjelserna i Västerås om att KD är alliansens sociala röst och att ”människan är viktigare”. Få partier, troligen inte ett enda, skulle gå till val och hävda motsatsen.

Utan KD finns inget regeringsunderlag för alliansen. Men är det allt?

Varför behövs Kristdemokraterna?