Annons

Petter Birgersson: Ge oss politiker med självinsikt

Bakom en text som snabbt avskrevs som hatkrönika mot Annie Lööf fanns en viktig observation om nutidspolitiken och nutidspolitikerna.
Ledare • Publicerad 30 juli 2021 • Uppdaterad 2 augusti 2021
Detta är en ledarartikel som uttrycker Ystads Allehandas politiska linje. Ystads Allehanda verkar på ledarplats för humanistiska värderingar och fri ekonomi. Tidningens politiska etikett är liberal.
Hur ska de klara ut det här?
Hur ska de klara ut det här?Foto: Henrik Montgomery/TT

Anna Björklund skrev för några veckor sedan i magasinet Fokus en uppmärksammad krönika som inleddes ”Jag hatar Annie Lööf.” Juridikprofessorn Mårten Schultz kallade det i en tweet ”Kanske det sämsta utgivarbeslutet i år i en (tidigare) respekterad publikation?” Justitieminister Morgan Johansson följde efter och förklarade att det handlade om högerhat som socialdemokratin känner igen: ”Det här visar bara än en gång hur viktigt det vägval är, som Sverige står inför 2022.”

Det är lätt att skriva under på att man inte ska hata människor, att man däremot får hata idéer. Så är det förstås. I alla fall oftast och i teorin. Men ute i verkligheten går det faktiskt alldeles utmärkt att hata människor. Det är nog till och med nödvändigt. Den som inte kan räkna upp en enda människa som vederbörande känner avsky och hat emot framstår som ihålig och knappast trovärdig.

Annons

Nu var det så att Björklund i sin text egentligen förklarade sin avsky mot större delen av det politiska etablissemanget. En avsky baserad på att de säger ett och gör ett annat, för att de inte går att lita på. Det kom liksom i skymundan. Krönikan avslutades: ”Jag hatar Annie Lööf, för hon har sabbat för oss alla. Och resten då, Löfven och Kristersson och alla de andra? Visst, de med.”

Det är inget nytt att uttrycka sin avsky mot det politiska etablissemanget. Man kan tycka att det är en smula slappt, politikerföraktande och att det är ovarsamt att tala om hat. Men ett eget personligt hat är ett uttryck för känslor, inte en uppmaning till någon ond handling riktad mot någon av de enskilda politikerna. Det är trots allt väsentligt att sådan läsförståelse finns, hat är inte samma ord som hot, hat är inte samma sak som hot.

Vädjar man till människors känslor, vilket Annie Lööf och andra politiker gör i sina uttryck i debatter, på reklampelare, i sina sociala medier, då kommer man också att få människors känslor tillbaka. Men kanske inte alltid de man räknar med, och definitivt inte samma reaktion från alla.

Anna Björklund hade säkerligen inte fått samma uppmärksamhet om hon skrivit ”Jag är likgiltig inför Annie Lööf”. Det är nog något som egentligen hade bekymrat Centerledaren mer.

Den stora risken med politiken och dess företrädare är att den och de inte klarar av komplexiteten i dagens frågor, att all moral, dubbelmoral och självmotsägelser inte kan hanteras av dem som är satta att styra oss. De hänger inte med när förutsättningarna förändras men när de till slut upptäcker det ska de låta som att de alltid har förstått, i själva verket var först med att förstå hederskulturen, effektbristen, gängbrottsligheten, islamismen, cyberhotet eller vad det månde vara.

I en uppföljande krönika hittade Anna Björklund fram till det: ”Varken Marx eller Montesquieu sa något om vad man ska göra med yrkeskriminellas krypteringsappar eller AI-präglad arbetsmarknad, att politikerna nu byter åsikter som underkläder hänger ihop med att det inte finns någon attraktiv grand theory för vår tid. Hur folkvandringarna till väst ska hanteras och integration åstadkommas vet fortfarande ingen, för den globala världens frågor är nya i sin skala och form.” Hon avslutade ”Jag hatar inte bara politikerna, jag tycker också synd om dem.”

Det är nog precis vad många gör. Då nämner Björklund inte ens identitetspolitiken och de omöjliga hudfärgade förklaringsmodeller som gräver djupare och djupare skyttegravar mellan det som möjligen är vänster och höger eller möjligen något helt annat, men alldeles oavsett leder oss rätt ner i helvetet.

Vem, vilken politiker, ska klara av att komma längre än till att förmedla förnumstigheter under sådana omständigheter? Få är beredda att räcka upp handen och säga: ”Jag är mannen/kvinnan att reda ut allt det här, och jag kommer att göra det med hedern i behåll.” Hur ska det gå till? Vem har den förmågan? Du? Jag? Hon? Han?

Då blir man lite rädd för de politiker som självklart låter som att de klarar av den biffen.

Jag delar inte Anna Björklunds hat. Jag förstår kritiken mot ordvalet, även om jag finner annat i texterna, sådant som är en ytterst väsentlig tolkning av samtiden och politikens brister.

Annons

Jag är mer orolig, kanske också en smula rädd. Finns det politiska ledare där ute som är ödmjuka nog att inse att deras enskilda förmågor är högst begränsade i förhållande till vad de åtagit sig att styra, som klarar av att erkänna att den egna moralen är full av kompromisser, hål och självmotsägelser? Någon som utstrålar säkerhet men samtidigt visar öppenhet och sårbarhet?

Jag är inte säker på att jag ser någon sådan.

Petter BirgerssonSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons