Plastpåseskatten är inte hållbar
Per Bolund, finansmarknadsminister och nyvalt språkrör för Miljöpartiet, presenterade i förra veckan regeringens nya förslag om skatt på bärkassar i plast.
Det är lätt att förledas till att tro att skatten på plastbärkassen handlar om en avgörande insats för miljön. Plast i olika former är ett allvarligt problem på många platser i världen. I Sverige finns dock inget eller mycket lite som tyder på att just plastkassen utgör något stort miljöproblem. Det viktiga är att plasten inte hamnar i naturen. Traditionellt används plastkassen som soppåse och bränns upp och blir till energi. Att andra alternativ, som tygkassen, är särskilt mycket mer miljövänliga är långt ifrån självklart. Den danska miljöstyrelsen har publicerat en studie där den vanliga plastkassen i snabbköpsdisken, av polyeten med låg densitet, som sedan används som soppåse är minst miljöskadlig.
I promemorian ”Skatt på plastbärkassar” står att läsa hur regeringen tänker sig saken. Tre kronor ska en vanlig bärkasse från butiken kosta i skatt. Det står klart och tydligt att skatten inte gör undantag för plaster som är komposterbara eller nedbrytbara. Tunnare och mindre påsar ska kosta 30 öre. Bärkasse för varaktigt bruk ska undantas. Inte heller soppåsar omfattas av skatten, enligt SVT. Ordet soppåse nämns dock inte i promemorian. Om det därmed blir skatt på soppåsar med handtag som säljs i närheten av kassan framgår inte.
Nu ska man inte i Polykemis hemstad Ystad ge sig på att allt för ingående skriva om polymerer i olika former, men klart är att begreppet ”plast” inte är lätt. Eller ”bärkasse” för den delen. Den som läser promemorian (gör inte det, håll fast vid dagens Ystads Allehanda i stället) får veta ”plastbärkasse” är en bärkasse som i mer än försumbar omfattning består av plast. Lite plast är däremot okej: ”Bärkassar i vilka plast endast utgör en tillsats i lim eller färg som använts vid tillverkningen är alltså inte avsedda att träffas av definitionen.” Vad som utgör en bärkasse behöver självklart också definieras: ”påse, med eller utan handtag, som är avsedd att tillhandahållas konsumenter för att de ska kunna packa varor på en plats där varor tillhandahålls eller bära varor därifrån och som inte är avsedd för varaktigt bruk”.
Vad gäller vilka plaster som avses hänvisas i promemorian till ”artikel 3.5 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1907/2006 av den 18 december 2006 om registrering, utvärdering, godkännande och begränsning av kemikalier (Reach).”
Man kan inte komma undan skatten genom att använda den för annat än att bära i: ”Om en enskild plastkasse i praktiken kommer att användas för det ändamålet eller för annat ändamål bör inte ha någon betydelse för bedömningen av skatteplikten.”
Så där fortsätter det. Byråkraterna har det jobbigt med att definiera plast. Och bärkasse. Förstå vad det kostar i arbetstimmar. Det är du som betalar detta offentliga slöseri. Bland annat i form av nya hitte-på-skatter där känslor styr mer än rationalitet. Ett annat exempel är flygskatten – där var och en borde förstå att det effektivaste ur miljösynpunkt är att fylla varje flygavgång med så många passagerare som möjligt. Ändå konstrueras skatten så att varje extra passagerare kostar mer i skatt. Det är bakvänt.
På det viset tjänar skatten på plastpåsar ändå som ytterligare en god illustration av miljöpartistisk politik. Alltid något att bära med sig.