Plus och minus i klimatfrågan
Lyktstolpar ska bli laddstolpar. Exportkrediter till fossila projekt avskaffas. Bensinbilar ska kunna få konverteringsstöd. Det är några av förslagen i regeringens klimatpolitiska handlingsplan, som presenterades av miljö- och klimatminister Isabella Lövin (MP) på tisdagen (17/12).
Mycket är bra och förhållandevis okontroversiellt – åtminstone delvis tack vare Centerpartiets och Liberalernas bidrag. Den snedvridande flygskatten ser exempelvis ut att ersättas av klimatstyrande start- och landningsavgifter, något som Alliansen gick till val på 2018. Vissa mindre ändringar, som att klimatpolitiska konsekvensanalyser ska genomföras på områden där det är relevant, kan bidra till att göra den politiska styrningen mer kunskapsbaserad.
Samtidigt finns saker som är mer tveksamma ur liberal synpunkt. Ett av de förslag som är värt att stanna till vid är förslaget om att Sverige ska ta fram ett mål för de utsläpp som svensk konsumtion orsakar i andra länder. Det är lite av en käpphäst i de delar av klimatrörelsen som ständigt förespråkar att vi ska klä oss i säck och aska, och som använder skam som sitt främsta klimatpolitiska verktyg. Man pekar exempelvis på att de territoriella utsläppen av växthusgaser från Sverige är runt 4,8 ton per person och år, men om man tar med de konsumtionsbaserade utsläppen i beräkningen stiger de till 10 ton.
Man kan förstå tanken: den som köper en mobiltelefon som är tillverkad i Kina har förstås genom sin efterfrågan bidragit till utsläpp som sker någon annanstans än i Sverige.
Men om Sverige ska ta ansvar för utsläpp som sker i andra länder så kan vi enligt samma logik också tillgodoräkna oss utsläppsminskningar som sker i andra länder, när de konsumerar svenska produkter. Tack vare ett nästan helt fossilfritt energisystem är svensk industriproduktion en av de bästa i världen ur klimatsynpunkt. Som Moderaternas klimatpolitiska talesperson Louise Meijer skriver i Svenska Dagbladet (8/12) är de svenska utsläppen per person faktiskt lägre om man också tar med export av utsläppsminskningar i beräkningen.
Det är en poäng som alltför ofta faller bort i den svenska klimatpolitiska debatten. Att de svenska klimatutsläppen minskar är i regel bra, men faktiskt inte med nödvändighet. Om ett pappersbruk på grund av hög koldioxidskatt lägger ner i Sverige och istället öppnar i Kina blir koldioxidutsläppen runt 14 gånger högre för samma mängd produktion. De svenska utsläppen skulle förstås minska, fast på bekostnad av en ökning totalt sett.
Risken är inte teoretisk utan konkret. Som Meijer påpekar har regeringen på Miljöpartiets initiativ tagit över tillståndsprövningen för Preems föreslagna utbyggnad av sitt raffinaderi i Lysekil. Om utbyggnaden stoppas och produktionen förläggs till en västeuropeisk motsvarighet ökar utsläppen med runt 20 procent. Sådan symbolpolitik måste rensas bort från klimatsammanhang.
Det är bra att regeringen vill bidra till industrins omställning genom industriklivet. Men Sverige skulle också kunna bidra till klimatomställningen genom ökad industriproduktion, eller genom att fler datacenter byggs här istället för i Tyskland. Sådana resonemang hörs tyvärr alltför sällan från regeringskvarteren.
