Propaganda-OS som slår tillbaka
OS har bara pågått några dagar och svenska idrottsutövare har redan tagit tre guld. Ett i en gammal klassisk gren som väcks till svenskt liv genom skridskoåkaren Nils van der Poel. Och så två i utförsbackarna: Walter Wallberg i puckelpisten och Sara Hector i Stenmarks och Wibergs anda i storslalom-backen.
För en vinternation – skåningar är i alla fall bekanta med pister både i alperna och i fjällen – är det något som skapar samhörighet och framgångskänsla. Ni som inte gillar idrott på snö och is kan tänka handbollsguld och föreställa er segervibrationerna i de kyligare delarna av landet.
I detta OS är känslan ändå annorlunda. Glädjen hos utövarna går inte att ta miste på. Och anhöriga jublar på hemmaplan. Vi andra kan tjoa i soffan framför tv:n. Men det finns inga stora åskådarskaror på plats. Det är små grupper som viftar med flaggor. Det är som en tävling med de närmaste entusiasterna, ledarna och utövarna närvarande.
Om man vid en tv-sändning från ett störtlopp i Kitzbühel omedelbart får en längtan till gnistrande snö, vassa stålkanter, apfelstrudel och en öl bakom solbrillor så är det märkligt hur lite det rycker i reslust-nerverna efter sändningarna från Kina. Det är som att covid-19 ytterligare har exponerat diktaturens betraktande av människan som blott ett maktens instrument.
Det är inte bara cynismen i, som Karin Olsson i Expressen skriver så träffande, att låta den uiguriske skidåkaren Dinigeer Yilamujiang tända facklan vid OS-invigningen. När Norge vinner guld i skidskytte-stafett är det två meters avstånd till avslutningsmannen som gäller i målfållan, han är visserligen inte smittad men har befunnit sig i närheten av någon som misstänks vara. Idrottare och journalister som får positivt testsvar men är utan symptom kläs i heltäckande dräkter och förs till isoleringshotell eller sjukhus. Den belgiska skeletonåkaren (kälkåkare) Kim Meyelemans har på Instagram gråtande berättat hur hon efter ett positivt men därefter flera negativa test ändå fördes med ambulans till ett sjukhus utanför Peking: ”Ambulansen åkte till ett annat ställe, där jag är nu. Här ska jag vara i sju dagar med två PCR-test om dagen.” (Aftonbladet)
Pandemin blir utmärkt för att illustrera hur väloljad övervakningsapparaten är, hur effektivt oönskade människor sorteras undan och att det är systemets villkor som gäller för alla som är närvarande. Det är ingen tillfällighet att den kinesiska regimen är så väl förberedd för pandemihantering av det här hårda slaget, alla rutiner finns redan på plats.
Att vinter-OS är tänkt som en inrikes propagandainsats för Xi Jinping och Kommunistpartiet är väl tveksamt, om nu inte intresset hos den kinesiska allmänheten för puckelpist, ishockey och skidskytte är av en annan dignitet än fördomens gissning säger. Men om huvudsyftet är att verka som positiv propaganda för regimen och systemet gentemot omvärlden, är det ändå svårt att tro att PR-projektet är särskilt lyckat. Mest fungerar det som en varning för hur långt Kommunistpartiets styre har gått och hur individens värde suddas ut.
På det viset kan vinter-OS i Peking bli en bild av allt vi inte ska bli. Inte ens under en pandemi.
