Riksdagsledamöter för arvsutplåning
Det är inte regeringspolitik. Det är inte socialdemokratisk politik. Inte än. Men elva (11) socialdemokratiska riksdagsledamöter har undertecknat en motion till Sveriges riksdag där de vill att förskolan blir obligatorisk från två års ålder. Det framgår inte hur många timmar om dagen eller i veckan detta obligatorium ska införas, men det är tydligt att det inspireras av skolplikten. Fast ingången är en annan.
En gång handlade barnomsorg om föräldrars, då främst kvinnors, möjlighet att arbeta. Fri skolgång handlade om rätten till bildning och kunskap oavsett bakgrund. Denna ambition har också smugit sig ner i åldrarna, mot det som i dag kallas förskola. Det är en klok idé att föra in språkinlärning och räkning tidigt i åldrarna när barnen är mottagliga och suger åt sig det mesta med glädje. Överlåter man sina barn till någon att ta hand om dem, blir man förstås glad och nöjd som förälder om de extra vårdnadshavarna, personalen på förskolan, lyckas bidra med det.
Men det tycks inte ens vara huvudambitionen med den obligatoriska tvåårsförskolan. Läser man motionen träder snarare det ultimata statssocialistiska projektet fram: ”Idén om en stark välfärdsstat bygger på individens möjlighet till frigörelse från klass, kön och familjebakgrund. En frigörelse som bör börja redan i förskoleåldern.” Frigörelse är alltså att staten blir ansvarig för fostran med klass-, köns- och familjeutplåning så tidigt som möjligt från medveten ålder. Det är en integrationspolitisk, jämlikhetspolitisk, genusutsuddande, arvsutplånande vision som blir totalitär. Men som kallas ”frigörelse”. Det är orwellskt.
Om motionärerna nu ser att problemet är att invandrade kvinnor inte kommer ut i arbete, att deras barn inte får lära sig svenska språket, rikta då söklyktan ditåt. Se till att ställa motkrav på försörjning, att kräva att mammorna utbildar sig och att de skaffar kompetens som räcker för åtminstone subventionerade jobb. Erbjud särskild svenskundervisning för barnen om det behövs utöver den förskola de redan i dag erbjuds. Men det är något helt annat än obligatorisk ”frigörelse” från klass, kön och familjebakgrund.
Får man förstå motionärerna handlar det också om en säkerhetsfråga. För barnen ska räddas ifrån destruktiva familjeförhållanden. Drar man argumenten fullt ut att alla måste räddas undan sina familjer för att klara sig undan arvet, det genetiska såväl som det ekonomiska, då kan man snart inte överlåta något ansvar alls till föräldrarna. Detta handlar inte om att sociala myndigheter ingriper där det behövs, utan staten ska ingripa preventivt överallt, in i alla hem, in i barnkammaren strax intill sängkammaren. Man utgår från att föräldrar och familjer – allesammans och var för sig – utgör en belastning för barnen, en för staten icke-kontrollerbar arvsmassa som fyller telningarna med ojämlika förutsättningar. Antingen blir utgången för gynnsam eller för ogynnsam i statssocialismens ögon. Identiteten ska börja på noll.
Det är den radikala direkta motsatsen till att låsa fast barn i ursprunget och inte ge dem med ”fel” tillhörighet några chanser alls. Ingen av dem är särskilt attraktiv, det är en smaksak vilken som är mest motbjudande. Men den totalitära socialismen stannar uppenbarligen inte utanför socialdemokratins dörrar. Idéerna är förankrade långt in i riksdagskorridorerna.
