Shekarabi väljer fel pensionsmetod
Ardalan Shekarabi har gjort pensionsfrågan till sin. Han har hävdat att det svenska pensionssystemet är riggat till höginkomsttagares fördel (SvD 29/9). Det är nu inte sant. Tvärtom är det så att redan vid normala heltidsinkomster som många når i medelåldern kommer inbetalningarna via arbetsgivaravgifterna inte längre att ge något tillbaka i form av högre pension. Vid de inkomsterna har istället fack och arbetsgivare kommit överens om att via tjänstepensionen avsätta mer som kompensation.
Tjänstepensionerna är viktiga för stora lönegrupper och de blir mycket riktigt viktigare med högre inkomst. Men det betyder inte att det allmänna pensionssystemet är riggat mot de högre inkomstskikten. Bara att arbetsgivarna betalar in mer till pensionsavsättningar.
När Shekarabi fick det påpekat för sig svarade han: ”Tjänstepensionen har sedan reformens uppkomst på 90-talet kommit att spela en allt större roll för den totala pensionen, mer än vad som var tänkt från början. Den trenden är knappast avtagande” (SvD 30/9).
Tjänstepensioner är mycket riktigt en mycket lyckad sak på många sätt. Representanter för arbetsgivare och fack har alla incitament, morot, att se till att pensionsplaceringarna sker så gynnsamt som möjligt för de anställda. Så har man också kraft att pressa ner avgifter hos fondförvaltare i de delar av tjänstepensionen där arbetstagarna själva får placera pengarna.
Ardalan Shekarabi – och hans kollegor i pensionsgruppen – borde då rimligen dra slutsatsen: Tjänstepensionen har varit väldigt framgångsrik och betyder mycket för många. Hur kan vi se till att ännu fler får ta större del av dess framgång? Jo, låt fack och arbetsgivare ta ännu större ansvar för pensionen och fördelningen av hur mycket inkomstökningar som ska gå till lön respektive pensionsavsättningar.
I stället siktar Ardalan Shekarabi in sig på att höja inbetalningarna till det system som politikerna basar över, det som har problem att leverera.
Pensionsmyndigheten har utrett vad det skulle betyda att öka inbetalningen till det allmänna pensionssystemet, enligt Shekarabis önskemål. En risk med en sådan förändring är att många med tjänstepension får en lägre andel av inkomsten inbetalt till tjänstepension och en högre andel till det allmänna pensionssystemet. I ett exempel från Pensionsmyndighetens utredning skulle en äldre byggnadsingenjör förlora 1-2 procent av sin pensionsinkomst före skatt. För yngre blivande byggingenjörer, låt säga födda 2000, skulle kommande pensioner kunna minska med minst lika mycket, enligt Pensionsmyndigheten.
Alla beräkningar bygger förstås på en mängd faktorer, mer eller mindre osäkra. Men grunden är att hur politikerna än beslutar så måste höjda pensionsavgifter till det allmänna pensionssystemet betalas i någon ände. Det finns inga gratisluncher, inte heller för nuvarande eller kommande pensionärer.
Det kloka vore att över tid minska utrymmet för politisk inblandning i pensionerna. Politiska fingrar i pensionssystemet skapar ingen trygghet utan ökar bara osäkerheten. Att för kommande generationer fasa ut det inflytandet vore det långsiktigt hållbara. Bygg istället på det system som visat sig vara effektivt: tjänstepensionerna. Det ger tydligare överblick, ökar förståelsen för kopplingen mellan arbete och pension samt förbättrar möjligheten för enskilda individer att planera för framtiden. Det är trygghet på riktigt.
Det är obegripligt att Shekarabi tycks vilja göra det omvända.
