Skånes utanförskapskris
De stora skillnaderna i sysselsättning mellan infödda och invandrare i Skåne har ledarsidan uppmärksammat upprepade gånger de senaste åren. Det tål att repeteras om och om igen då det är helt avgörande att man får bukt med det som kallas utanförskap.
Motsvarande 16 procent av den skånska befolkningen i arbetsför ålder försörjs helt via sociala ersättningar och bidrag som sjukpenning, sjuk- och aktivitetsersättning, ersättning vid arbetslöshet och arbetsmarknadspolitiska åtgärder, ekonomiskt bistånd samt etableringsersättning. Det är ett par procentenheter mer än motsvarande siffra för hela riket. 16 procent gäller om man räknar om till heltidsförsörjning, siffran om man räknar personer som är helt eller delvis beroende blir större.
Skillnaderna är stora mellan kommuner. Malmös grannkommun Lomma ligger lägst i Skåne och tredje lägst i landet med 7,2 procent, medan Perstorp ligger högst i Skåne och på plats två i Sverige med 22,6 procent när det gäller andelen som försörjs av sociala ersättningar och bidrag (SCB). Men det riktigt besvärliga i Skåne är att storstaden Malmö ligger högt på 20,5 procent. Hos SCB finns ingen indelning i områden, men det är lätt att förstå att skillnaderna inom Malmö kommun är stora beroende på område och beroende på vilken bakgrund människor har. Det är samtidigt i Malmö som den skånska jobbtillväxten finns, vilket är till gagna för invånarna i kommunerna runt omkring.
Långt ifrån alla ersättningar kan eller bör räknas bort. Socialförsäkringssystemen måste fungera för dem som inte klarar av att arbeta. Men framför allt delarna som handlar om arbetslöshetsersättning, ekonomiskt bistånd och liknande måste hållas nere och för de allra flesta bara utgå under en kortare tid.
Skillnaden är stor i arbetslöshet mellan dem som är födda i Sverige och dem som har invandrat. I gruppen inrikes födda är arbetslösheten i Skåne 6,3 procent mot 25,1 procent i gruppen utrikes födda (december 2020) Det är också större skillnad än i övriga riket. I vissa invandrargrupper är arbetslösheten ännu högre. Det avspeglar sig också i Skånes låga genomsnittsinkomster och därmed skatteunderlag.
Enligt Svenskt Näringslivs beräkningar är nettovinsten för statskassan 340 000 kronor per person som kommer i arbete. Det skulle teoretiskt betyda att en 20-procentig minskning av utanförskapet i Skåne ger 8,7 miljarder kronor i sänkta offentliga utgifter per år. Det visar hur viktigt det är att minska utanförskapet och att inte låta det växa ytterligare. En återgång till hur det såg ut i mitten på 1990-talet, då försörjda via sociala ersättningar toppade, skulle innebära en samhällsekonomisk katastrof. Att det under en lång period gått ner är något bra att ta med sig, Sverige har med god tillväxt under perioden klarat av att få många människor i arbete. Men den senaste tidens ökning oroar och det finns grupper där arbetslösheten och utanförskapet ligger mycket högt.
Svårast att komma åt är långtidsarbetslösa hos lite äldre med otillräcklig utbildning för det som efterfrågas på svensk arbetsmarknad. I Skåne var i slutet av förra året över 30 800 personer långtidsarbetslösa. Pandemin har ökat arbetslösheten generellt och även om vändningen blir påtaglig finns en uppenbar risk att många av dem som blir arbetslösa har svårt att komma tillbaka i arbete. Blir man väl långtidsarbetslös – mer är ett år utan arbete – så är vägen tillbaka lång, visar erfarenheten.
Att få lite äldre arbetskraft och invandrade kvinnor med låg utbildning och dåliga språkkunskaper ut i arbetslivet är lika besvärligt som viktigt. Inte minst gäller det för att klara av framtida pensioner. Utan arbetsinkomster kommer inga inbetalningar till pensionssystemet och då måste kostnaden tas via statskassan. Det är väl optimistiskt att tro att en stor andel ska komma i ordinärt arbete, men subventionerade anställningar och riktade satsningar för att finna de arbeten som ligger närmast till hands är nödvändigt. Friska vuxna kan inte försörjas helt passivt, det är något som också kommer att påverka barnen och öka risken väsentligt för att även de hamnar utanför arbetsmarknaden.
För av högsta betydelse är just att unga inte hamnar i samma fälla som sina arbetslösa föräldrar. Här är förstås en fungerande grundskola avgörande. Att barn dessutom tidigt får veta hur många olika jobb det finns kan vara viktigt, det är inte alls självklart något alla barn ser runt omkring sig.
Men också nästa steg, när det gäller att verkligen skaffa sig ett yrke, måste fungera. Här har yrkesutbildningar en avgörande roll. De behöver prioriteras på flera sätt, godkända yrkesbetyg skulle kunna premieras ekonomiskt via studiebidrag eller på andra sätt. Företag som på ett eller annat sätt deltar i utbildningen bör också premieras extra, inte bara genom att de i slutänden får tillgång till arbetskraft. Kostnaderna för detta ska vägas mot de betydligt högre kostnader som ett liv i arbetslöshet och bidragsförsörjning innebär.
Det kan vara nödvändigt att begränsa möjligheterna att erbjuda utbildningar som inte alls lika självklart leder till arbete och som inte heller håller någon högre nivå som högskoleförberedande. Det fristående aktörer erbjuder ska vara något samhället har behov av. Här har misstag begåtts i utformningen av friskolesystemet.
Lokalt i sydöstra Skåne framhåller ansvariga att yrkesutbildningarna fungerar bra, åtminstone inom industrin. Att företag också är på tårna, tar emot praktikanter och visar att det finns jobbmöjligheter är viktigt. Hotell- och restaurangutbildningar har svårare att locka ungdomarna och med pandemin sökte sig många bort från den branschen. Rekryteringsbehovet är således stort.
Det krävs många metoder för att se till att fler kommer i arbete och att nya unga inte hamnar i sysslolöshet och långtidsarbetslöshet. Alla kommer inte att uppskattas. Men alternativen är usla. Det kan inte vara så att det står en mängd betalda arbetsuppgifter och väntar på att bli gjorda samtidigt som friska vuxna människor inte går till något jobb eller utbildning.
