Skattereform som dunderhonung
Behovet av skattereform är ett ständigt återkommande ämne. Senast ut att presentera förslag på en dylik var ekonomveteranen Klas Eklund som knåpat ihop den åt Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi, Eso.
Sverige genomförde en stor reform i början av 1990-talet sedan det gamla systemet hade fått allt för absurda konsekvenser. Sedan dess har det hackats hit och dit, lagts på konstiga skatter, införts avdragsmöjligheter, subventioner bonusar och malusar – snart så mycket att bara skattekonsulter tycker att livet är roligt. På det viset har en reform för förenkling ett värde i sig.
Det brukar låta ungefär likadant från ekonomerna när de antar uppdraget att komma med förslag på att förändra skattesystemet: enhetlig moms, sänkt skatt på arbete, fastighetsskatt av den gamla typen och mindre spretiga kapitalskatter.
Klas Eklunds förslag går också på den linjen. Enligt Eklunds uträkningar tar höjningar och sänkningar i hans förslag ut varandra. Den stora skattesänkningen är på lägre arbetsinkomster och pensioner, det ska betalas bland annat av fastighetsskatt på 0,5 procent, med skyddande begränsningsregler för låga inkomster. Det senare betyder att fastighetsskatten delvis blir till en inkomstskatt. Då försvinner en bit av den där påstådda poängen att arbetsinkomster ska stimuleras. Fastighetsskattens baksidor och märkliga effekter har vi flitigt diskuterat på denna sida. Det är i grunden fel att staten ska oroa människor som investerar i det viktigaste i livet (näst kåldolmar): det egna boendet. Att den som renoverar badrum ska straffas med att betala högre skatt – eller ljuga i deklarationen för att hålla skatten nere – skapar både olust och känsla av övervakningssamhälle. Många tycks ha glömt hur galen och godtycklig den gamla fastighetsskatten var.
Däremot har Eklund rätt i att det är bättre med rakt sänkta skatter för alla än med konstruerade rut- och rotavdrag riktade mot vissa tjänster. Avdragen skapar en mängd nackdelar: gränsdragningar, myndighetsarbete och skev fördelningseffekt. Eklund har också rätt i att momsen bör förenklas.
Att förändra ett skattesystem men behålla det totala skattetrycket gör att det kommer att handla mest om att flytta runt skatter. Det kan ha vissa effekter, hellre en rak stig med motlut än en djungel av snår, det ska vara enkelt att betala rätt skatt och inte löna sig för mycket att leta luckor. Men för hushåll och företag är det trots allt inte avgörande i vilken kolumn skatterna tas ut, det är den totala skatten som känns i plånboksskinnet. Och att fastighetsskatten är extra olustig handlar inte om en fånig känsla, utan det är för att det uppfattas som stöld. Om staten tar 50 procent eller 10 procent eller 0,5 procent av ett hus i skatt om året spelar mindre roll, upplevelsen av orättfärdighet är densamma.
Så är det förstås viktigt vad skatterna används till. Sverige har en omfattande offentlig apparat som ägnar sig åt sådant som ligger långt utanför kärnan. Att rensa bland myndigheter både i antal och ansvarsområden, att kapa biståndsmiljarder som fungerat illa i decennier, att stoppa möjligheter till kriminell försörjning från socialförsäkringssystemen, att aldrig dela ut passiviserande bidrag till friska vuxna, att på ett klokt sätt använda den privata sektorns omvandlingstryck så att den offentliga sektorn inte sväller i byråkrati – det är bara att fylla på listan. Den där upprensningen kommer ändå att behövas med tanke på vilka brister Sverige har att återställa inom försvar, polis, vård, vägnät och skola.
Och till slut: visst måste man våga tala om skattetrycket när det handlar om skattereform. I en högskatteekonomi har lägre skatter positiva effekter på investeringar och tillväxt. Sverige kan sänka skatterna och svenskarna bli rikare. Sverige kan till och med sänka skatterna och öka skatteintaget om ekonomin växer mer än den annars hade gjort. Skattereformer kan innehålla honung som både smakar gott och stärker musklerna.
