Skola och vård kan inte gå emot tekniken

Inom vården riktas kritik mot nymodigheter som vårdappar, eftersom de anses sluka resurser från den vanliga verksamheten. Det blir en undanträngningseffekt så att de mest sjuka patienterna får mindre resurser, är ett vanligt argument. (SVT 25/3 2018)

Det är helt rätt att granska förändringar och budskap om behov av snabb anpassning till ny verklighet i form av stora och dyra investeringar kritiskt. Men risken är att kritik övergår i enögt motstånd, att allt handlar om att vara för eller emot istället för att värdera vad som är en tillgång, vad som är nödvändigt och vad som blir sämre med förändringar och företeelser. Man kryper tillbaka in i gamla skyttegravar och får det att låta som att teknisk utveckling inte har något att bidra med till den egna verksamheten eller att det ska revolutionera allt.

Exakt hur digitalisering och artificiell intelligens kommer att påverka mänskligheten de kommande decennierna vet vi inte. Men vi kan börja ana. Att kunna ställa enkla diagnoser via en skärm – med samma frågor som vid ett fysiskt möte – är en enkel effektiviseringspotential inom primärvården. Läkarbesök via skärm är ändå den enklaste formen av digitalisering. En app som via kamera och sensorer ger information om sådant som kroppstemperatur, pupillförändringar och blodtryck öppnar för ytterligare steg att flytta bort från fysiska möten och beroendet av vårdcentralens bokningssystem. Att då hänvisa till telefonkö, tidsbokning i framtiden och så småningom ett fysiskt besök med väntetid kommer att bli allt mer obsolet. De osynliga kostnaderna, i form av avbrott från arbete som är förknippat med det är allt för stora. Man ska inte förväxla påverkan på sjukvårdens budget med kostnaderna för samhället i stort.

För barn, ungdomars och vuxna människors kunskap vore det ytterst märkligt om tillgång till tekniska verktyg som gör den nåbar för alla skulle innebära en försämring. Visst finns baksidor. Ett problem är allt brus. Ett annat problem är de snabba belöningarnas lockelser som tros kunna försämra längre koncentrationsförmåga och därmed läsning, skrivning och längre inlärningsprocesser. En tredje, tudelad effekt, är att skillnaderna i kunskapsnivåer växer mellan dem som har kapacitet och vilja att söka och finna kunskap och dem som saknar kapacitet och vilja. Ytterligare en svårighet – från skolans perspektiv, men inte alltid ur individens – är att ett traditionellt ämnesschema inte sätter upp gränserna för det egna intresset.

Det kan vara så att man måste tänka om vad som ska finansieras skattevägen. Det som en patient kan söka hjälp för utom regionens och landets gränser måste inte med nödvändighet betalas med skattemedel. Då frigörs resurser för det som kräver personliga möten och bedömningar. En överbelastad lokal vårdcentral kan ägna sig åt dem som behöver det mest. I ett större perspektiv kan det bli så att allt fler företag och individer på en internationell marknad finansierar sin egen vård och eventuella vårdförsäkringar. En nationell debatt om ”att köpa sig före i kön” kommer då att bli snabbt föråldrad.

Skolan möter elever med helt olika förutsättningar vad gäller begåvning, färdigheter och funktionshinder vid skolstart. Att klara kraven på individuella anpassningar kommer att kräva att man utnyttjar digitalisering på ett helt annat sätt i dag. Men det är inte samma sak som att sätta en ipad i näven på varje barn och hoppas att allt löser sig, det är som att ge varje elev en moped och tro att det ska öka trafiksäkerheten.