Skolpengen är inte hela poängen
Friskolornas uselhet var huvudtemat på statsminister Magdalena Anderssons och skolminister Lina Axelsson Kihlbloms presskonferens på torsdagen. Magdalena Andersson tog upp skolor där kriminella står utanför skolorna och rekryterar ungdomar i gängen. Hon påpekade att det är provocerande att pengar till suddgummin och pennor går till islamister som Säpo har varnat för. Det hette vidare att skolsystemet är riggat för stök och glädjebetyg och att den demokratiska kontrollen ska tas tillbaka.
Det är svårt att inte hålla med om att pennor och suddgummin är bättre än islamister och att ungdomar ska gå i skolan snarare än skjuta ihjäl varandra och poliser. Glädjebetyg har få supportrar och många har kommit med förslag på åtgärder för att motverka det. Det finns samtidigt plats för rimligt tvivel om att friskolor ligger bakom allt elände som åläggs dem. Det som kallas utanförskapsområden med etnisk uppdelning, klanvälden, kriminalitet och dödsskjutningar har svårligen bildats som en följd av friskolereformen.
Men bland de av Magdalena Andersson identifierade stenarna återfinns friskolorna som en av de tyngre att lyfta. Ett nytt ersättningssystem ska förändra saken. ”Tydligare och mer likvärdig resursfördelning till skolor” som regeringen kallar det.
Men ingen av de två ministrarna kunde svara på hur det nya systemet ska fungera eller vilket ekonomiskt utfall små fristående skolor eller stora skolkoncerner kommer att få av förändringen. Det närmaste svar ministrarna kom var att vinstdrivande skolor inte ska få pengar för uppdrag de inte har.
Det blir spännande och oroande månader för friskolor runt om i landet i väntan på vilka förutsättningar de ska leva under framöver. Om det är så att statsministern menar allvar med att felet ligger i att det drivs skolor av helt fel anledning, att det är vinstjakt framför intresse för utbildning, så vore det logiska att säga att det är vinstdrivande koncerner regeringen vill ha bort. Ett förbud helt enkelt. Men det gör regeringen inte. Det finns tydligen någon slags oro för vad det skulle betyda om de skolorna försvann. Därför läggs ett ofärdigt förslag som samtidigt kan göra att just de stora koncernerna får bättre förutsättningar att klara sig än mindre friskolor.
På grundskolenivå går 16 procent av eleverna i någon forma av friskola. Det fördelas väldigt olika beroende på vilken kommun man bor i. Utbudet är som regel störst i och runt storstäderna, kommuner i Stockholmsområdet har ofta hög andel elever i friskolor (Friskolornas riksförbund, augusti 2021).
Förenings- och föräldrakooperativ som blir lyckade får också många elever i mindre kommuner på landsbygden. Simrishamn är en av de mindre kommuner med störst andel friskoleelever, 30 procent, med Nils Holgersson-skolan, Hammenhögs friskola och Sophiaskolan. Hur de påverkas av förslaget är alltså omöjligt att förutse, men utgångspunkten för regeringen är att de inte har samma uppdrag som kommunernas skolor och därför ska få mindre pengar. Exakt hur en sådan nedsättning ska medverka till att minska segregation och kriminell rekrytering framgår inte. Risken är att det blir de mindre fristående skolorna som får den svåraste ekonomiska smällen – tills vidare får de leva med den osäkerhet regeringen skapar.
Få hävdar att friskolesystemet är idealiskt utformat. Det är helt rimligt att se över vilket ansvar och vilka ekonomiska förutsättningar olika aktörer har. Ingen friskola ska kunna smita från notan och överlåta kostnaderna på kommunen. Det saknas inte heller förslag vad gäller exempelvis betygsättning och kösystem. Ansvar och ansvarsutkrävande måste också ligga på rätt nivåer, kommunerna har en konstig mellanställning i dag.
Men regeringens förslag är ofärdigt, otydligt och ministrarna ägnar sig mest åt att peka ut en del av Skolsverige som skyldigt till stora samhällsproblem som helt andra politiska beslut är grunden till.
