För långsam vaccinering
Äntligen är vaccineringen mot covid-19 igång. Men kunde vaccinet ha nått ut till fler snabbare? En hel del talar för det. Enligt The Economist hade världsettan Israel nått 16 procent vaccinerade den 4 januari, medan USA och Storbritannien låg på 1-2 procent av befolkningen. Men då hade de flesta länder i EU knappt kommit igång med vaccineringen, en del inte alls. Tyskland, som är hemland för Pfizer som tillsammans med Biontech tog fram det första godkända vaccinet, låg på 0,4 procent.
En förklaring är att Pfizer-Biontechs vaccin godkändes av Europeiska läkemedelsmyndigheten, EMA, först den 22 december, tre veckor efter Storbritanniens godkännande och tio dagar efter USA:s. Den 6 januari stod godkännandet för Modernas vaccin på EMA:s dagordning, ett vaccin som godkänts i mitten av december av amerikanska FDA. Astra Zenecas har redan börjat användas i Storbritannien men väntas inte komma ut i EU förrän nästa månad. Allt enligt The Economist.
En bidragande orsak till skillnaderna, enligt sajten Politico, är att i Storbritannien tar regeringen på sig större ansvar för eventuella biverkningar av vaccinet, medan EU i högre grad kommer att hålla läkemedelsbolagen ansvariga.
Godkännandeprocesser ska vara noggranna och från officiellt håll sägs att det är anledningen till EMA:s relativa dröjsmål. Men även om pressen på amerikanska FDA var hård att godkänna covid-vacciner är inte den amerikanska läkemedelsmyndigheten känd för att vara mer släpphänt än dess europeiska motsvarighet. Många svenska bolag i medicinsektorn kan vittna om att det är svårt att få godkännande på den amerikanska marknaden och att FDA är petnoga i många aspekter, från patientsäkerhet och effekt till produktion.
En annan delförklaring till den relativt långsamma processen i EU är det som är tänkt att vara en fördel: den gemensamma upphandlingen. Här menar The Economist att EU såg till priset i hög grad och därför kontrakterade en mindre andel av det dyra och mer svårdistribuerade (på grund av höga krav på kylförvaring) Biontech/Pfizer-vaccinet. Enligt sajten Politico är det dock inte säkert att det hade hjälpt, eftersom flaskhalsar i produktionen är ett större problem.
I Europa får de flesta vänta på det billigare och mer lättdistribuerade Astra Zeneca-vaccinet. När det väl kommer ut i stora mängder återstår de nationella utmaningarna med att hitta sätt att få in vaccinet i tillräckligt många armar under kort tid. Bristerna här handlar om förberedelser och de nationella sjukvårdssystemen. Om israelerna lyckas borde förstås också Sverige och andra EU-länder ligga långt framme.
Det rör både organisation och om att få så många människor som möjligt att faktiskt vilja vaccinera sig. EMA:s långsammare hantering av godkännandet skulle i teorin kunna öka förtroendet för att det är säkert, men i praktiken är det tveksamt. Vaccinerna är trots allt desamma i slutänden.
Några veckors skillnad kan verka lite. Men betydelsen är tvärtom stor. Smittspridningen har nått nya toppar de senaste veckorna, med en stor mängd sjuka och hög belastning på sjukvården i många länder. Stängningar av stora delar av samhällen har ett högt pris på många sätt, ekonomiskt och socialt. Skadeverkningarna blir större för varje dags och veckas förskjutning. Det heter ibland att snålheten bedrar visheten. Tyvärr kan det ha varit en bidragande orsak till att pandemibekämpningen med vaccin drar ut på tiden. Den stora bristen verkar dock ligga i senare led – att få till så många stick det bara går på kortast möjliga tid.
