Annons

Sofia Nerbrand: Sofia Nerbrand: Mittens rike hotar hela världen

Därför behövs en genomtänkt och långsiktig strategi för att hålla den kinesiska kommunistdiktaturen stången.
Sofia NerbrandSkicka e-post
Ledare – lördagskrönika • Publicerad 27 februari 2021 • Uppdaterad 28 februari 2021
Sofia Nerbrand
Det här är en krönika av en medarbetare på ledarredaktionen. Ystads Allehanda politiska etikett är liberal.
Den kinesiska draken får inte skrämma eller svälja oss.
Den kinesiska draken får inte skrämma eller svälja oss.Foto: AP Photo

Det kinesiska kommunistpartiet ska spika sin fjortonde femårsplan i nästa vecka. Ingen ska luras att tro att Kina har lämnat diktaturfasonerna bara för att landet har anammat marknadsekonomi. Mittens rike är en ett totalitärt välde, där ledaren Xi Jinping har skaffat sig allt större makt.

Men Kina ligger så långt bort, vad rör det oss? I en uppkopplad och globaliserad värld: enormt mycket. Omvärlden, inklusive Sverige, importerar mängder av produkter och insatsvaror från Kina. Västerländska bolag har stora investeringar där och kineserna leasar infrastruktur och satsar stora pengar i företag på samtliga kontinenter.

Annons

Vidare har alla kineser i diasporan, det vill säga de som lever utanför Kina, en plikt att ”rapportera hem” uppgifter som de får via sina jobb eller andra kontakter. Den kinesiska staten arbetar också med cyberattacker och spionage.

Mittens rike har globala politiska ambitioner. Det brutala maktövertagandet i Hongkong visar att Peking inte skyr några medel. Och just nu spänner Kina sina militära muskler mot Taiwan genom att genomföra flygövningar över Sydkinesiska sjön.

”Hollywood ägnar sig åt självcensur och producerar inte längre filmer som förargar Kina.”

Kommunistdiktaturen önskar skapa ett ”perfekt samhälle”, och tar sig därför rätten att utföra ett folkmord mot minoriteten uigurer i Xinjiang-provinsen. Miljontals människor förs bort och hjärntvättas i omskolningsläger. Kvinnor våldtas, steriliseras och tvångsaborteras. Många barn som trots allt föds tvångsomhändertas och uppfostras till ”riktiga kineser” i hankinesiska familjer.

Befolkningen i hela Kina övervakas av miljontals kameror och på internet. Det finns inga fria medier och för ett par veckor sedan förbjöds BBC World News i landet.

Vidare ägnar Hollywood sig åt självcensur och producerar inte längre filmer som förargar Kina. Filmindustrin är nämligen rädd att förlora sin publik på den gigantiska kinesiska biomarknaden.

Det går alltså inte att vara neutral eller naiv inför den säkerhetsfara som den kinesiska regimen utgör globalt. Vad kan då omvärlden göra?

Till att börja med öka medvetenheten om de olika typerna av hot. Att inse att personer och företag här kan verka i diktaturens ledband. The Telegraph har till exempel grävt fram (15/12) att hundratals nyckelpersoner i internationella storbanker och revisionsbolag är medlemmar i det kinesiska kommunistpartiet. Det finns naturligtvis dissidenter som inte alls vill samarbeta med regimen, men det kan vara svårt att neka, eftersom deras anhöriga som är kvar i Kina kan utsättas för repressalier.

USA har utvisat kineser för att de ska ha lämnat ut känslig information från universitet och utvecklingsavdelningar på företag. Flera länder har också valt att stänga ute kinesiska Huawei från att bygga upp deras 5G-nät.

”Den kinesiska staten ålägger också alla medborgare att delta i ett socialt betygssystem.”

Den kinesiska staten ålägger också alla medborgare att delta i ett socialt betygssystem. Deras beteende i vardagen avgör huruvida de får köpa en tågbiljett, vilken skola deras barn får gå i och om de får ta banklån. Detta är ett bisarrt totalitärt system – som även västerländska företag som har verksamheter i Kina tvingas in i.

Europeiska handelskammaren i Kina varnar för att om inte företagen följer kommunistpartiets nycker så förlorar de affärsmöjligheter eller svartlistas. Men bolagen och dess ägare här kan inte ställa upp på omoraliska krav. Och konsumenter i väst kan inte acceptera brotten mot grundläggande fri- och rättigheter.

Annons

Vi bör protestera öppet mot övergreppen mot uigurer, likt Finlands statsminister gjorde nyligen och Hollands parlament på fredagen. Samt fortsätta opponera mot att svensk-kinesen Gui Minhai rövats bort. Att den kinesiska ambassaden i Stockholm markerat sitt missnöje via brev till enskilda medlemmar i svenska Amnesty är oacceptabelt.

Och vi ska stödja demokratiförespråkarna i Kina. Storbritannien har, till Pekings stora förtret, erbjudit fem miljoner Hongkongbor uppehållstillstånd och möjlighet att få ett brittiskt pass.

Det är också möjligt att undvika att köpa prylar som producerats i Kina, även om det är svårt – det mesta sätts ihop där. En del länder funderar på att bojkotta Vinter-OS 2022 i Peking, men statskontrollerade medier i Kina hotade häromdagen dem med ekonomiska sanktioner. Sådant maktspråk ska vi stå emot.

Bojkott av hela landet är dock orealistiskt i längden. Det är bättre att använda våra komparativa fördelar: välutbildade människor, forskning och utveckling, frihet, stora marknader och fungerande rättsstater. Sveriges BNP per capita är trots allt hela fem gånger högre än Kinas.

Kina är förvisso på väg att bli världens största ekonomi, men samtidigt är det viktigt att komma ihåg att USA och EU:s sammanlagda välstånd är nära fyra gånger så stort som Kinas. Den fria världens konsumenter är alltså viktiga för kineserna.

”Det råder hård konkurrens om vilket politiskt system som ska få världsherravälde under 2000-talet.”

Det är också av största vikt att EU, USA och andra demokratier tecknar fler frihandelsavtal med varandra. Förhoppningsvis återupptar den nya Biden-administrationen snart de förhandlingar som president Trump klippte för fyra år sedan så att det transatlantiska handelsutbytet kan öka.

Det råder hård konkurrens om vilket politiskt system som ska få världsherravälde under 2000-talet. Den fria världen vann det första kalla kriget, men det är inte givet att den gör det nu. Just därför behövs en genomtänkt och långsiktig strategi för att hålla den kinesiska kommunistdiktaturen stången. För vi varken ska, eller vill, dansa efter dess totalitära pipa.

Sofia Nerbrand är politisk redaktör på Kristianstadsbladet

Annons
Annons
Annons
Annons