Sövestad är inte Hjällbo
Radhusgatan i Sövestad vaknade i söndags till en rejäl smäll. En sprängladdning hade detonerat vid ett av parhusen, slagit sönder delar av fasaden och taket. Denna gång skadades ingen allvarligt fysiskt, men ett helt kvarter skakades om. Grannfamiljen till den direkt utsatta fick också evakueras efter dådet.
”Är det säkert att bo här?” är en fråga som få familjer som flyttar till Sövestad eller andra liknade orter ställer sig. Normalt brukar det vara trafiken runt villagatan man oroar sig för som förälder (grannarna kör ju alltid för fort!) – inte att det ska sprängas bomber på söndagsmorgnarna.
Att berätta så mycket som möjligt om de faktiska förhållandena är nästan alltid den bästa strategin för att möta folks frågor. Därför är det bra och nödvändigt att polisen förklarar vad man tror att det hänger samman med. ”Det fanns sannolikt en anledning till att explosionen var just där den var” som polistalesmannen uttrycker det (YA 31/5).
Har polisen gjort rätt analys har Sövestadsborna förmodligen inte någon större anledning att oroa sig mer nu än de gjorde tidigare. Men ett gripande av en gärningsman skulle förstås minska osäkerheten och öka tryggheten för de boende i området. Det kan också finnas anledning för polisen att under en tid vara synliga i byn och tala vidare med de boende direkt om vad som hänt och händer. Sådant är trygghetsskapande i sig.
Samma dag som det exploderade i Sövestad sköts en man till döds utomhus bland andra människor i ett miljonprogramsområde, Hjällbo, utanför Göteborg. Mannen som sköts jagades ikapp av andra på platsen, och polisen fick skjuta varningsskott för att gå emellan. Polis var redan på plats i området till följd av upplopp tidigare samma helg.
Uppgifterna om dödsskjutningen har eller inte har koppling till en släktkonflikt i området går isär. Men till DN säger polisens presstalesman ”I våra ytterområden har vi en ständigt pyrande konflikt. Det är ingen hemlighet att det finns släktbaserade grupperingar som vill ha någon form av inflytande i området. Vi har sett det här länge och vi har verkligen varnat för det” (DN 30/5).
Miljonprogramsområdena, en gång byggda för familjer som flyttade in från landet till staden, är i dag boplats för människor som kommit till Sverige från andra länder och deras barn. Sverige är numer uppdelat efter etnicitet och ursprung, inte bara ekonomi. I miljonprogrammen och bland invandrare och barn till invandrare från utomeuropeiska länder är det vanligare att bli både gärningsman och offer. Erik Nord, chef för polisområde väst i Göteborg skriver i Göteborgs-Posten ”att i princip alla som skjuter eller skjuts i gängkonflikter har ursprung från Balkan, Mellanöstern, Nord- eller Östafrika” (GP30/5).
Släkt- eller klannätverken i Göteborg har fått stor uppmärksamhet, bland annat genom SVT-journalisten Johanna Lernebys bok ”Familjen”. Framväxten av släkt- och etniskt baserade kriminella nätverk har skett under lång tid. Det är inte de enda typerna av kriminella nätverk. Från Danmark kom de kriminella mc-gängen tidigt till Skåne och den typen av brottsnätverk lever vidare.
Dagens Nyheters Lasse Wierup, författare till ”Gangsterparadiset”, menar dock att en annan form av kriminella grupperingar blivit betydligt vanligare det senaste decenniet. ”Nu är det i stället otroligt spontant, direkt uppflammande och helt konsekvenslöst. Genomsnittsåldern har sjunkit drastiskt och man meriterar sig in genom att begå extremt våld. Det är gangsteridentiteten framför allt.” sa han till SVT (15/10 2020). Uppåt 350 kriminella grupperingar finns i Sverige, enligt Wierup.
Att brottsligheten utvecklats negativt på det viset, vilket också avspeglas i antalet dödsskjutningar är ett politiskt misslyckande av stora mått. Det är något som kostar inte bara människoliv utan i att mycket resurser måste läggas på sådant som annars hade kunnat användas till goda saker.
Man kan förstås hävda att det är rasism att tala om att våldsbrott och grov kriminalitet är vanligare bland unga män från vissa områden och länder. Men det borde rimligen vara mer rasism att låta den här typen av kriminalitet etablera sig i sådan omfattning i just de områden där många asyl- och anhöriginvandrare samlats. Det är inte så att det vi ser i dag är resultatet av något enstaka beslut för något år sedan, utan tre, fyra decennierna av omständigheter, beslut, icke-beslut och beröringsskräck för en mängd frågor kopplade till kultur, religion, invandring och kriminalitet. Då hjälper det föga att klaga på att populismen växer. Den kommer knappast ur intet.
