Statsminister för en hotfylld tid
Moderatledaren Ulf Kristersson bildar regering med Kristdemokraterna och Liberalerna – men utan Sverigedemokraterna. Åtminstone formellt. I praktiken innebär den överenskommelse de fyra partierna har slutit att det största partiet, Sverigedemokraterna, får stor påverkan i det regeringsarbetet. ”Från ax till limpa” som det upprepas i dokumentet Överenskommelse för Sverige.
Sverigedemokraterna får tjänstemän i regeringskansliet. Budgeten ska förhandlas i sin helhet mellan de fyra och inom de stora samarbetsprojekten ska alla partier ha samma inflytande. Det enda som saknas för Sverigedemokraterna är ministerposter.
Det omfattande dokumentet utgör grunden för de fyra partiernas samarbete. Huvudområdena är hälso- och sjukvård, klimat och energi, kriminalitet, migration och integration, skolan, samt tillväxt och hushållsekonomi. Till det kommer ett antal övriga frågor, däribland public service: ”Mediernas frihet ska värnas, och mångfalden av olika medier ska främjas. Public servicemediernas oberoende ska bestå och dess långsiktiga finansiering vidmakthållas.” Klart besked i den saken.
Innehållet i överenskommelsen är inte särskilt överraskande. Sverigedemokraterna har fått genom en mängd frågor inom kriminalitet, invandring och integration. Det är dock områden där samtliga fyra partier har närmat sig varandra. Bland det mer kontroversiella finns att visitationszoner ska kunna upprättas för att under begränsad tid söka efter vapen och sprängmedel. Den nya regeringen vill också se möjlighet att använda anonyma vittnen. Något hot mot rättsstaten är det inte, men värdet av anonyma vittnesmål är begränsat för domstolen.
Generellt hårdare straff och borttagande av ”rabatter” är däremot helt okontroversiellt i dag. Det kommer inte att i brådrasket vända situationen med extremt våldsbenägen gängkriminalitet, men åtgärderna är nödvändiga.
I invandringspolitiken får Sverigedemokraterna genom sin syn på arbetskraftsinvandring, med högre krav på lönenivåer. Det ligger nära Socialdemokraternas politik under Magdalena Andersson. Det gäller för övrigt i stora delar av inriktningen på invandringspolitiken, även om Andersson med sina samarbetspartier hade haft svårare att få genom det Sverigedemokraterna har fått. Generellt kan sägas att ett land måste klara sina åtaganden när det gäller att ta emot människor. Där har Sverige uppvisat brister, vilket har fått stora konsekvenser i utanförskap och i förlängningen också i brottslighet som i första hand drabbar just de svagaste. Samtidigt är arbetskraftsinvandring inte något grundläggande problem – människor som försörjer sig och inte begår brott är en tillgång – och kvotflyktingar borde ha prioriterats framför andra grupper under gångna decennier. Nu ska antalet kvotflyktingar begränsas rejält om den nya regeringen får som den vill.
När det kommer till sjukvården lovar den nya regeringen mycket. Vårdköer ska kapas, tillgängligheten förbättras och jämlikheten mellan olika delar av landet säkerställas. Arbetsmiljön ska förbättras och byråkrati kapas. Det är svårt att vara emot. Men det är också betydligt svårare att genomföra i praktiken än att nedteckna på ett papper. Regionerna lär bestå över mandatperioden, trots Kristdemokraternas önskemål om annat.
Likadant är det med skolan. Det ska vara Liberalernas fokusområde. Här blir det nu hårdare ekonomiska krav på nyetablerade friskolor och på dess ägare. Inga vinster ska få plockas ut de tidigaste åren, hårdare krav på ekonomisk säkerhet ska ställas så att utbildningar inte läggs ner tvärt och betygen ska kopplas till nationella prov för att motverka betygsinflation. Reformerna för skolan måste konkretiseras mer, Johan Pehrson framstod som pressad och oförberedd när han på presskonferensen skulle förklara sin och Liberalernas roll i sammanhanget. Det duger inte. Har Liberalerna nu tagit beslutet att ingå i en borgerlig regering som vilar på Sverigedemokraternas stöd måste också partiledaren leverera och partiet lyckas med sitt ansvarsområde.
Elförsörjningsfrågan är avgörande för svensk industri och utvecklingen mot ett fossiloberoende samhälle. Det senare är i högsta grad också en säkerhetsfråga. Beroendet av skurkstater är ett nationellt och globalt problem. Att ha ett öppet förhållningssätt till alla kraftkällor, att återställa kärnkraftverk i brukligt skick, att bygga nya kärnkraftverk, att förhindra att småskalig vattenkraft, att utöka kraftöverföring och att satsa på sol- och vindkraft med energilagring – det finns inga motsatsförhållanden i det. Här har den nya regeringen ett betydligt öppnare sinnelag än en regering beroende av Vänsterpartiet och Miljöpartiet.
Sist i överenskommelsen kommer tillväxtfrågan. Det är möjligen talande för tiden. Om ekonomiska reformer och arbetslinjen genomsyrade Alliansen så är det annorlunda för en svagare borgerlighet 2022. Ekonomin och tron på marknadsreformer får inte hamna på undantag om Sverige ska komma starkare ut på andra sidan de förväntat svåra kommande åren.
Ulf Kristersson har levererat på den första etappen. Han sydde ihop en regering, han gjorde det under svåra omständigheter och med partier som tidigare markerat tydligt fiendskap. Det är starkt. Men det är bara början. När Ulf Kristersson väljs till statsminister på måndag kommer han att göra det under extrema omständigheter. Andra statsministrar har tagit över under nationella kriser, men Ulf Kristersson tar över under krigstider med en aggressiv och fientlig kärnvapenmakt som granne. I Kristerssons ord om att han är medveten om att långt ifrån alla svenskar har röstat på de fyra partier som ingår i hans regeringsunderlag ligger också ett besked om att hans uppdrag från och med måndag är att företräda alla svenskar och hela vårt land. Denna mandatperiod kommer inte att bli lik någon annan.
