Sverige behöver Nato
Försvarsmakten gick klockan 21:23 på torsdagskvällen ut med ett pressmeddelande vars rubrik löd ”Förstärkning av militära förmågor runt om i landet”. Budskapet var kärvt men samtidigt återhållsamt. ”Försvarsmakten ser nu ökad rysk aktivitet i Östersjön, med inslag som avviker från normalbilden. Bland annat har ett antal landstigningsfartyg från Rysslands norra marin passerat in genom Stora Bält och vidare in i Östersjön.”
Det betonades att det inte behöver innebära något direkt ökat hot men att den svenska militära beredskapen måste vara på tårna. Försvarsmaktens insatschef Michael Claesson redogjorde för åtgärderna: ”Sammantaget berör det förmågor ur samtliga stridskrafter. Vi kommer att verka i luften, på havet, under ytan och på marken på olika sätt och på olika geografiska platser.”
På Gotland är åtgärderna påtagliga och synliga. Sveriges Radio rapporterade om militärer på Visbys gator. Det säger något i sig att det är en nyhet, de flesta svenskar har under lång tid vant sig vid att synlig militär är något mycket ovanligt, sedan regementen försvann från många orter och värnplikten nedmonterades. Men i takt med att Kreml under putinismen övergivit idén om att tillsammans med väst bygga gemenskap och ekonomisk framgång för Ryssland, har situationen förändrats. Den har blivit direkt akut genom hot om fullskalig invasion av Ukraina och med budskap om att Kreml ska bestämma över säkerhetspolitiken inte bara i forna Sovjetstater och dess satelliter utan också över Finlands och Sveriges.
Att läsa Putin är svårt även för experterna på rysk politik. Øystein Solvang är forskare vid det norska utrikespolitiska institutet. Solvang säger till finska YLE om den ryska mobiliseringen vid Ukrainas gräns: ”Det är möjligt att Ryssland redan bestämt sig för att anfalla och använder förhandlingarna som ett svepskäl.”
Det som oroar är Putins världsbild och att det i hans logik finns behov av att stärka opinionen i Ryssland. Det sker genom retorik och cyberattacker (Ukraina drabbades av en stor sådan i veckan) men också genom militära medel. De historiska parallellerna är alltid vanskliga att dra, men om en ledare själv hänvisar till dem och ser dagens politik som ett svar på upplevda orättvisor från förr, då finns det anledning att vara extra uppmärksam.
Pandemin har inneburit ytterligare påfrestning på ett politiskt klimat som brukar beskrivas som polariserat. Men det kan också lära oss något inför andra hot. Det är få som ser en rysk invasion av Sverige framför sig, men för andra länder i vår närhet är det inte främmande med sådana scenarier. Klart är att Putin inte vill att Sverige och Finland följer de baltiska staterna in i Nato, men för svensk och finländsk del blir det allt tydligare att behovet av den gemenskapen är stor.
Natos generalsekreterare, Norges tidigare socialdemokratiska statsminister, Jens Stoltenberg, har i en intervju med TT förklarat att Sverige och Finland är välkomna som medlemmar. Men att militärtekniskt vara tätt sammanlänkat med Nato räcker inte.
Stoltenberg är tydlig: ”Säkerhetsgarantierna gäller medlemmar och de är väldigt absoluta och allvarliga. De säger att ett angrepp på ett Nato-land är ett angrepp på alla. Det är ingen man har delvis. Antingen har man det helt – eller inte. Vi har kommit väldigt långt med samarbetet med Finland och Sverige på många områden, men säkerhetsgarantin gäller inte. Den gäller först vid ett medlemskap.”
Valåret 2022 kan komma att präglas av helt andra frågor än dem vi har vant oss vid. Det yttre hotet blir allt mer påtagligt och kräver inre beredskap och förmåga. Det kan kräva sammanhållning men också konkret politisk omvärdering, inte minst gällande Socialdemokraternas förhållande till Nato.
Sverige och Finland bör följa Norge och Danmark. Det handlar inte längre om vilken säkerhetsdoktrin som har tjänat oss väl utan om vilken som kommer att tjäna oss väl framöver.
