Sverige står inte utanför kriget
Turkiets militära intåg i de kurdiskt dominerade områdena nordöstra i Syrien kallas av Turkiets president Tayyip Erdogan för ”Fredens vår”. Den typen av uttryck från auktoritära ledare bär tyvärr oftast allt annat än fredsförhoppningar med sig. Med Turkiet och dess påbörjade invasion i Syrien kommer hela Europa att påverkas starkt av ännu ett krig.
Donald Trumps besked om att dra tillbaka amerikanska soldater från området i Syrien betydde i praktiken att han övergav kurderna och kurdiska YPG, som varit en väsentlig västallierad i kampen mot IS. Trumps beslut har orsakat omfattande kritik. Nikki Haley, republikan som var USA:s ambassadör i FN fram tills slutet av förra året, twittrade ursinnigt att man måste backa sina allierade och att kurderna var avgörande för kampen mot IS: ”Att lämna dem att dö är ett stort misstag.”
Den omfattande kritiken, även från Trumps egna led, gör att han också uttalat hot om straff mot Turkiet om Erdogan går för hårt fram. Det var en sen och svag varning, Trump hade redan i praktiken gett klartecken till Erdogan. En amerikansk president av denna koleriska sort är alltid illa, men i den här typen situationer är det impulsiva agerandet en akut risk för många.
Denna ytterst komplicerade konflikt finns mitt ibland oss redan. Sverige har inte enbart många flyktingar från Syrienkriget. Sedan lång tid tillbaka finns en stor mängd invånare med såväl kurdiskt som turkiskt ursprung här. Och dessutom finns i Sverige ett inte oväsentligt antal människor som har stridit för IS och ett ännu större antal som haft eller har sådana sympatier.
De storpolitiska ingredienserna på plats är många. Alla är allierade eller fiender med varandra, eller allierade och fiender beroende på situation. Till den syriska situationen kommer att Turkiet är dessutom Natomedlem och samtidigt har ett ytterst svängande och komplicerat förhållande med Ryssland och Putinregimen.
Sannolikheten är stor att flyktingsituationen i Europa snart kommer att bli ännu svårare att hantera. EU har ett flyktingavtal med Turkiet som är på väg att löpa ut. Det blir dessutom allt mer moraliskt svårt att försvara. Erdogans Turkiet uppges ha runt 3,6 miljoner syriska flyktingar i landet, och det är dem Erdogan avser upprätta vad han kallar en skyddszon genom attacken in i grannlandet Syriens nordöstra del. Turkiets egentliga avsikt är att med militära medel förhindra ett sammanhängande Kurdistan. Kurderna kommer inte att lägga ner några vapen på Erdogans uppmaning, tvärtom. Det är knappast ett område syriska flyktingar önskar komma till. Redan har många börjat söka sig från Turkiet vidare mot Europa. Med en fullskalig krigskonflikt blir pressen ännu mycket större.
Ylva Johansson har fått ett uppdrag som EU-kommissionär att försöka föra EU närmre en gemensam syn på flyktingmottagandet. Hon talar om ”tvingande solidaritet” inom EU. Hur det ska gå till vet ingen. Utrikespolitiska institutets analytiker Aras Lindh säger till SvD att: ”Jag tror Sverige fortfarande är attraktivt även om lagarna har skärpts. Många vill ansluta sig till vänner och släktingar som har kommit hit tidigare.”
Det storpolitiska har Sverige mycket liten kontroll över, även om självförtroendet ofta är uppblåst. Däremot kommer konsekvenserna att fortsatt märkas här. De som ivrigast försvarar asylrätten har tyvärr också ofta medverkat till att urholka den genom att lagstiftning drivits igenom för dem som saknar asylskäl och på det viset gjort det svårare att klara av hanteringen av dem som har legitima skäl för uppehållstillstånd. Det är en bedräglig solidaritet.
Stat och kommuner gör nu bäst i att förbereda sig för ännu en period med många flyktingar när kriget i Syrien går in i ännu en obehaglig fas.
