Sveriges sämsta pensionsförvaltare

Det nuvarande allmänna pensionssystemet infördes för att ge stabilitet. Inkomstpensionen skulle kopplas till utvecklingen på arbetsmarknaden, så att pengar fylldes på i minst samma utsträckning som de gick ut i andra änden. Det betydde också att en liten skärva avsattes till egen förvaltning, premiepension. Den förra delen har levererat studsig och rätt medioker utveckling, men var i alla fall någorlunda säker i grunden till politikerna började pilla för mycket i den.

Den riktigt tickande bomben är att det som ligger utanför det avgiftsfinansierade pensionssystemet, garantipensioner och tillägg som finansieras via skattsedeln direkt, ökar raskt. Pensionsmyndigheten har pekat på hur den delen kommer att växa på ett helt annat sätt än man tänkt när systemet utformades. ”Huvudorsaken är den stora ökningen av antalet personer i Sverige som kommer från länder med låg utbildning och den låga livsinkomst som de personerna får”, sa Ole Settergren, analyschef på Pensionsmyndigheten till Sveriges Radio 17/10-2017. Då hade man en prognos på att kostnaderna för garantipensionerna riskerade att fördubblas fram till 2060.

Det kan förstås förändras om fler kommer i arbete. Men det kan också bli sämre. Om politikerna höjer pensionerna via statsbudgeten, exempelvis. Precis det knepet som togs till för att höja pensionerna i senaste budgeten. Något partipolitiskt motstånd finns inte mot detta grepp, trots att det är emot principerna för pensionssystemet. Den modige Ole Settergren fick åter dra politikerna i örat. ”Politikerna frångår livsinkomstprincipen men också idén om ett autonomt pensionssystem som står fritt från politiken och statsbudgeten. Istället skapar man något som enligt min åsikt inte bygger på några principer alls” (SvD 28/9).

I själva verket blir pensionen allt mer av ett slags basinkomst från en viss ålder, där vissa har betalat till systemet medan andra friåker. Det kommer att betyda lägre pensioner från högre ålder för dem som verkligen arbetar och betalar sina skatter och pensionsavgifter.

Det intressanta är att i debatten riktas det främsta sökljuset mot den del i pensionssystemet som är mer individuellt kopplad, premiepensionen. Det är den som ständigt debatteras och som många politiker, företrädesvis till vänster, pekar ut som den stora boven. Inte minst har fondbolag som levererat dåligt eller rentav lurats hamnat i fokus. Naturligtvis ska de granskas intensivt. I själva verket är det en förutsättning för att systemet ska fungera, att de usla granskas och försvinner. Det intressanta är dock att premiepensionssystemet i stort är det som har hållit vad det lovat. Avkastningen inom det är generellt hög, även kraftiga nedgångar som finanskrisen och coronakraschen återhämtas relativt snabbt för genomsnittsspararen.

Det borde leda till omvänd slutsats: att på sikt ska pensionen göras till mindre av politikernas ansvar. Politikerna levererar nämligen inte vad de lovar. De tar till skattesystemet för att finansiera utlovade höjningar. De minskar incitamentet till arbete. Garantipensioner ges till alla oavsett tid på svensk arbetsmarknad, lågavlönade får inget extra jämfört med nolltaxerare. Den som har sparat riskerar att få lägre tillägg. Det är inte trygghet, det är att luras.

Staten tar betalt under arbetslivet, fråntar individerna kapital som de hade kunnat använda för att själva planera för sin ekonomi och framtida pension. Det kan man göra på flera sätt: amortera huslån, satsa i eget företag, investera i noterade bolag eller köpa en stuga i skogen. För många skulle det ge betydligt bättre överblick och förutsägbarhet än politikerna ihåliga löften om ”trygga pensioner”. De löftena hade inte ens klarat kraven på fondbolagens annonsering.