Tekniken är inte skolans fiende
De som debatterar skolans förhållande till datorer, surfplattor och internet hamnar lätt i ett av två läger, digitaliseringsapostlar eller katederpredikanter. Om de förra hade ledartröjan i ett par årtionden så har de senare numer återtagit frontpositionen.
Tyvärr blir det ofta nyanslöst i den här typen av diskussioner. Datorer och tillgång till internet i sig kommer inte att lära ut mer matematik till eleverna. Lika lite som papper och penna en gång gjorde det av någon slags magisk analog blyertskraft. Egna datorer till eleverna gör varken till eller från enligt en färsk rapport från IFAU. Det överraskar föga.
Däremot gör nätet det möjligt att enkelt nå kunskap och pedagogik av högsta klass. Den som verkligen vill lära sig matematik från grundnivå och uppåt behöver inte leta upp den bästa pedagogen i hemorten. Den finns i cyberrymden. Khanacademy.org är ett sådant exempel. Här finns undervisning i allt från enklaste addition till derivatafunktioner att tillgå fritt. Det innebär en enorm demokratisering av möjligheten att lära sig. För den som har ett eget intresse och vilja till kunskap kan en sådan väg dessutom vara betydligt bättre än att sätta sig i ett klassrum där man ska anpassa sig till andra elevers uppträdande, deras tempo och den (i bästa fall) närvarande lärarens pedagogiska förmåga.
Det är något helt annat än att tro att den stora majoriteten av barn har viljan eller förmågan att ta till sig matematik via Youtube, men det är ett verktyg som tillgängliggör kunskap för den som vill. Tillgången till god matematikundervisning är egentligen inte längre flaskhalsen. Problemet är att få barn och ungdomar att vilja lära sig matematik, något som inte övervinns genom att ge varenda elev en dator. En surfplatta gör lika mycket för multiplikationsintresset som tillgång till ett skolbibliotek gör för att Ernest Hemingway ska hamna högst upp på femtonåringarnas läslista.
Om skolan var en plats där det stod på dörren ”Här erbjuds det mesta av vetenskapsbaserad kunskap, välkommen in för att ta del av det” vore tillgång till dagens medieplattformar en förutsättning för att leva upp till löftet. Nu är skolans verklighet en annan än att barnen kommer glädjestrålande dit för att ta del av lärarnas visdom. Mycket av tiden handlar om att socialt agera och placera sig i förhållande till andra, egentligen en usel förutsättning för lärande.
Den svåra uppgiften att få fler barn och ungdomar att vilja lära sig även sådant de är måttligt intresserade av och som dessutom kräver övning och repetition är densamma i dag som i går. Distraktionerna är fler i den digitala världen än i den gamla analoga, och då blir det lätt att dra slutsatsen att ”digitalisering” i sig är negativt för kunskapsöverföring. Men att säga nej till datorer och internet i skolan är som att stänga bibblan för att vissa sektioner i Bra Böckers lexikon är betydligt mer slitna än andra.
