Tiggeriplats säljes
De mest attraktiva platserna för att tigga har ett marknadsvärde. Upsala Nya Tidning, UNT, har rapporterat om hur Uppsala är uppdelat i tre områden som kontrolleras av familjer från olika delar av Rumänien. Det enligt vad företrädare för myndigheter berättat för tidningen.
Systembolaget eller större livsmedelsbutiker är de bästa platserna att sitta utanför. De säljs av dem som anser sig ha rättigheterna att ta betalt för tiggeritid. I en film som UNT tagit del av visas hur en man köper en plats av en annan man från Rumänien för 3 000 kronor. Den köpande mannen ska sedan överlämna platsen till sin fru eftersom människor ger mer pengar till kvinnor.
Nu äger inte uthyraren marken, den är oftast kommunal. Men den som inte betalar kan råka riktigt illa ut.
”Om jag bara sätter mig på en plats kommer den som äger platsen att misshandla mig eller kasta bensin på mig. Andra har dödats för en tiggarplats, så hur kan du tro att man inte måste betala” säger mannen som betalar.
Marknadspriset har dock gått ner, eftersom det inte är lika lönsamt att tigga i dag som tidigare.
Är det då inte redan ett brott att sälja en plats man inte äger? Jo. Problemet som polisen i Uppsala pekar på är att det är svårt att utreda något där ingen samarbetar eller berättar. Och om hoten inte är direkt uttalade utan underförstådda är de dessutom svåra att bevisa.
Det grova utnyttjandet kopplat till tiggeri är inget nytt. Inte i Uppsala och inte på andra platser. Människoexploatering, utpressning, misshandel, prostitution i koppling till tiggerinätverk har avslöjats i en mängd fall. Ibland går det hela vägen till domstol, i Sverige eller i hemländerna. I ett fall som rörde just Uppsala dömdes en man i Rumänien till tolv års fängelse för att ha tvingat sina landsmän att tigga. Domstolen beräknade att mannen i det fallet fått ihop över en miljon kronor på att tvinga andra att tigga. En man hade under nio månader tiggt ihop 400 000 kronor utan att få behålla något själv (UNT 12/2 2018).
2019 dömdes sju personer av hovrätten för att ha utnyttjat sina bulgariska landsmän till tiggeri i Växjö och Hultsfred, en av dem till sex års fängelse (SVT 19/12 2018 och SVT 26/4 2019).
I ett annat fall i Växjö misshandlades en 57-årig grovt av två män från Bulgarien. Det efter att 57-åringen vägrat tigga. Brottslingarna band 57-åringen vid ett träd och misshandlade honom svårt (SVT 24/8 2017). 2017 var samma år som norska NRK avslöjade ett utbrett nätverk kring tiggeri, prostitution och droghandel i Bergen.
I Ljusnarsberg i Närke fick två män fängelsestraff efter att en omfattande tiggerihärva nystats upp. Polisen fann vid ett tillslag mot en industribyggnad 15 personer, vuxna och barn, som bodde med trasiga toaletter, råttor och råttbajs (SVT 21/11 2017).
Uppmärksamheten kring dessa och andra tidigare domar kan ha bidragit till en minskande vilja att ge till tiggare, pandemin kan också ha påverkat. Exemplen från Uppsala visar dock att den här typen av brottslighet och utnyttjande inte har upphört. Det är osannolikt att Uppsala är den enda staden där det går till på liknande vis.
Enligt ett inslag i SVT är bilden att tiggeriet tycks ha minskat men att det fortsatt finns många illegala boplatser. Bara i Stockholm handlar det om runt 50 boplatser för över 500 personer från bland annat Rumänien och Bulgarien (SVT 2/3 2021).
Man kan förstås hävda att domarna visar att lagstiftningen fungerar. Inget nytt behöver tillfogas. Men även kriminella människoexploaterare lär sig hur de ska gå till väga för att minska risken att bli fällda. Rädslan att tala med polisen och svårigheterna med att bevisa brott som människohandel borde vara anledning att fundera över andra sätt att förhindra utnyttjande.
Kommunala ordningsstadgar som förbjuder tiggeri har införts på vissa platser, bland annat Vellinge och Trelleborg. De har kritiserats ur frihetssynpunkt, undran över om polisen inte har viktigare saker att göra och för att de inte följs. Tiggerilicenser är en annan metod som föreslagits och även införts i vissa kommuner, formellt ett tillstånd för passiv penninginsamling. Effekterna är omdiskuterade.
Kommunala ordningsstadgar är dåliga instrument för att hantera det som i grund och botten handlar om exploatering av fattiga människor och maffialiknande kriminalitet. En utgångspunkt måste vara att polis och åklagare ska få mer resurser och tydligare uppdrag att bekämpa den organiserade människoexploateringen. Men det lär knappast räcka. Nationellt kan lagstiftning riktad mot organiserat och långvarigt tiggeri ge polis och åklagare nya verktyg. Men även det kräver en väl utformad lagstiftning som träffar rätt och att den sedan tillämpas som tänkt.
Att utländska ligor delar upp städer och gör områden till sina är inte ett litet sidoproblem. Det får inte hamna i skymundan på grund av debattrötthet i frågan eller för att den är för obehaglig att ta i.
Huvudproblemet ligger i att Bulgarien och Rumänien – med mer eller mindre korrupta regeringar – har misslyckats nationellt att hantera sina sociala motsättningar och kriminalitet, trots stora bidrag från EU. Det är inte tänkt att rätten att resa inom EU för att turista eller söka arbete ska användas för organiserad export av fattigdom och brottslighet. Det är uppenbart vem som har ansvar för sina medborgare och var pressen bör läggas. Svenska kommuner ska inte behöva hantera andra EU-länders misslyckanden.
