Till den fria knypplingens försvar
Nämnden för hemslöjdsfrågor är en sällan uppmärksammad svensk myndighet. Den bildades 1981. En utredning 2012 förklarade att den bör vara kvar då ”behovet av en nationell samordning av hemslöjden är fortsatt stort”. Det konstaterades vidare att ”Ett viktigt skäl är att nämnden bedriver sin verksamhet på ett ändamålsenligt och kostnadseffektivt sätt.”
Nämnden fick i år 11,8 miljoner kronor i anslag ur statsbudgeten. 2,6 miljoner kronor av det ska täcka den lilla myndighetens interna verksamhet, med sju ledamöter i nämnden och det lilla kansliet med 2,5 tjänster. Resten, 9,2 miljoner kronor, ska gå till själva uppdraget: att främja hemslöjden. Anslagsposten används främst som organisationsbidrag till Svenska Hemslöjdsföreningarnas riksförbund. Men den ska också gå till fortbildning och projektbidrag inom hemslöjdsområdet.
I år har myndigheten beviljat 24 sådana projektansökningar. De flesta är på mindre belopp. 50 000 kronor har exempelvis gått till Stiftelsen Hälsinglands museum för projektet ”Minoriteterna och allmogen”. MHK Design och Duodji, Jokkmokk, har fått 50 000 kronor till ”Slöjd för alla”. Skånes hemslöjdsförbund i Landskrona har fått mer, 100 000 kronor för ”Korgen lyfter”. Lika mycket har gått till Centrum för svensk knyppling i Vadstena och projektet ”Knyppling som hantverk och näring”. Mest pengar som enskilt projekt har gått till Romska Kulturcentret i Malmö ”Romskt hantverk 2.0”. Det har beviljats 300 000 kronor.
När det gäller just Romska kulturcentret och organisationer kopplat till det har Dagens Nyheter gjort en undersökning och funnit stora brister i redovisningen av de runt 100 miljoner kronor i bidrag som sedan 2010 har utbetalats från ett stort antal svenska myndigheter. Revisorer har haft svårt att spåra pengarna och bland annat Kulturrådet har därför slutat att betala bidrag till Romska kulturcentret. Även Malmö kommun har stoppat nya bidrag av samma anledning. Nämnden för hemslöjdsfrågor fortsätter dock att betala ut sitt bidrag till kulturcentret.
Är då inte hemslöjd värt att värna? Och är inte 11,8 miljoner kronor försvinnande lite pengar i en statsbudget? Svaret är ja på båda frågorna.
Men exemplet illustrerar hur mycket pengar som försvinner på vägen innan de når slutmålet. Det krävs inte bara att skattepengar tas in. De ska också fördelas. Och sedan ska allt administreras. Ansökningar ska skrivas av organisationer som äskar pengar och de ska hanteras av nämnden som ska betala ut pengarna. Sedan ska kontroller göras att pengarna används till det som var tänkt.
Ett alternativ hade varit att människor som är intresserade av hemslöjd betalar för sin verksamhet direkt. De skulle dessutom slippa att ägna tid åt att skriva ansökningar. De skulle inte behöva oroa sig över att pengar som avsatts till hemslöjd gick till helt andra, okända verksamheter. Att lägga ned Nämnden för hemslöjd är inte att vilja döda hemslöjden, det är att ta bort en massa mellanhänder. Man kan nämligen utgå från att en stor andel av hemslöjdarna också är skattebetalare.
Detta går att överföra till en mängd andra myndigheter, nämnder och bidragskonstruktioner på alla politiska nivåer. De goda syftena är många. Men på vägen förloras tid, pengar och frihet.
Ska man prata styrning av kulturen så blir den per definition styrd så fort politiker, tjänstemän och andra är inblandade i vem som ska få betalt för att läsa sagor för barn eller spexa på scen. Eller vem som ska få bidrag till sin knyppling. Om något nu knypplas.
