Annons

Tydlighet är inte diktatur

Vårdpersonal är orolig över tillgången på rätt skyddsutrustning och att rekommendationerna från Folkhälsomyndigheten är otillräckliga. Det är ett exempel på att mer tydlighet behövs i coronakrisen.
Ledare • Publicerad 1 april 2020
Detta är en ledarartikel som uttrycker Ystads Allehandas politiska linje. Ystads Allehanda verkar på ledarplats för humanistiska värderingar och fri ekonomi. Tidningens politiska etikett är liberal.
Rätt skydd på infektionsklinik.
Rätt skydd på infektionsklinik.Foto: Mikael Fritzon/TT

Att jobba inom vården innebär alltid att utsätta sig för risker. Med den snabba smittspridningen av coronaviruset har det blivit påtagligt hur viktigt det är att det finns rätt sorts och rätt mängd skyddsutrustning till de läkare, sjuksköterskor och undersköterskor som ska försöka vårda och rädda livet på ett snabbt växande antal svårt sjuka människor. Vid epidemier med ett mycket smittsamt virus, där mängden virus man får i sig också tycks ha avgörande inverkan på hur sjuk man blir, är det självklart att vårdpersonal ska kunna ta det säkra före det osäkra. Eller borde vara. Att vårdpersonal blir allvarligt sjuka vet vi, i Stockholm har minst tre läkare och två sjuksköterskor vårdats på intensivvårdsavdelning. Det är inte säkert att sjukvårdspersonalen har smittats i arbetet, men sannolikheten för det är stor.

I medier och i en protestgrupp på Facebook ”Vägra sänka hygienkraven” slår vårdpersonal larm om att de är oroliga för att skyddsutrustningen inte räcker och att Folkhälsomyndighetens riktlinjer är för svaga, när det inte längre föreskrivs långärmat och munskydd. Erik Salaneck, infektionsläkare vid Akademiska sjukhuset i Uppsala säger om riktlinjerna från Folkhälsomyndigheten: ”Jag och mina kollegor konstaterar att de blir luddigare och luddigare. Nu har det varit någon slags anarki från regionerna som Folkhälsomyndigheten anpassar sig efter – utan att bli konkret.” (DN 1/4)

Annons

En läkare som insjuknat säger till SvD (1/4) att det som efterlyses är ”Uppriktighet. Jag tror att jag och mina kollegor hade jobbat i alla fall, även det förmedlades att vi har brist på masker och att det innebär en risk.” Johan Styrud, ordförande i Stockholms läkarförening säger ”Det finns en rädsla på golvet. Det är en otäck sjukdom och man vet inte vem som blir riktigt sjuk och inte.”

Undersköterskan Apelsina Stråby Ögren, som jobbar vi akutmottagningen för covid-19-patienter på Södersjukhuset i Stockholm säger till DN att visir inte räcker som skydd mot stänk från patienter: ”Om en patient ligger ner och jag är över den, som det brukar vara, så täcker inte visiret min mun.”

Samtidigt heter det från Folkhälsomyndigheten att råden följer generella rekommendationer från WHO, att det inte finns brist på materiel och att myndighetens dokument syftar till att föra diskussionen vidare med regionerna. (SvD 1/4) Statsepidemiolog Anders Tegnell säger också att ”Mer skydd inte alltid är bättre skydd. Det kan vara svårt med för mycket skydd.”

Att skyddskläder ska användas vid rätt tillfällen förstår också vårdpersonalen. Att använda mask kan vara jobbigt, men hindrar samtidigt inga normala rörelser och är ett effektivt skydd som alltid borde finnas tillgängligt för alla som vill använda det och vara föreskrivet i möten med covidsjuka patienter. Om vårdpersonalen upplever otydlighet från arbetsgivare och myndigheter om riktlinjer och inte känner sig säkra är det något som är fel. Förhoppningsvis handlar det inte om brist på skyddsutrustning, men om det gör det måste det kommuniceras och tydliga alternativ ges.

Om det inte finns klara rekommendationer som går att lita på i verklig kris, när ska de då finnas?

Oron hos vårdpersonalen visar att tilltron till myndigheterna sjunker när information upplevs som luddig och att man ställer sig frågor om vad de egentliga anledningarna är. Om högt utbildade personer som själva arbetar mitt i krisen ställer sig de frågorna är det inte konstigt att andra människor ute i samhället har svårt att uppfatta budskap när det heter ”Fundera på om du ska åka till fjällen” istället för ”Åk inte på skidsemester!”.

Det är i grunden klokt att inte vidta tvångsåtgärder om det inte är absolut nödvändigt. Ändå har regeringen faktiskt gått långt i att inskränka normalt grundläggande rättigheter för smittskyddets skull när det kommer till förbud att besöka och ta emot besök på äldreboenden. Det steget görs för att man uppfattat att tydligheten i och följandet av tidigare rekommendationer inte har varit tillräcklig. Smittan in på äldreboenden får snabbt stor konsekvenser, där många äldre samtidigt kan bli svårt sjuka. Därför vidtogs till slut förbudet. Statsminister Stefan Löfven har också gjort klart att även om förbud inte råder så ska man inte åka ut på resa i påsk. Han har dock signalerat att mer tvångsåtgärder – likt dem i grannländerna – kan bli aktuella om uppmaningarna inte räcker. Det ska inte förvåna om vi hamnar där till slut.

Sveriges modell för styrning, myndigheters och politikers roll och tilltron till medborgarnas ”folkvett” prövas i dessa tider. Förhoppningsvis håller den, det har varit en chansning. Men en sak som det då definitivt krävs mer av är tydlighet i budskap och rekommendationer – om läkare och sjuksköterskor inte fullt ut litar på myndigheterna, hur ska man då kunna begära att andra ska göra det?

Petter BirgerssonSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons