Bo Pellnäs: Ukraina kan inte vänta på de svenska vapnen
Det är månader sedan vi lovade Ukraina Leopard 2-stridsvagnar, ett stort antal Stridsfordon 90 och flera artilleripjäser typ Archer. Sedan blev det tyst. Inga uppgifter om leverans har getts. Det innebär sannolikt att det heller inte har skett. Eftersom alla systemen skulle innebära en kraftfull förstärkning av Ukraina i ett avgörande skede av kriget så kan man undra vad vi väntar på.
Vi kommer inte att få svar på den frågan, eftersom ett sådant skulle röra vår egen säkerhet och vore av hemlig karaktär. Men för en krönikör må det vara tillåtet att vädra några tankar kring detta. Ingen kan hävda att den som tog avsked från armén 1995 missbrukar några källor!
Tänkbara problem beror på vår tjugoåriga nedrustning och vanskötsel av försvaret. Har man genomlevt en budgethantering med ständiga neddragningar, så vet man att köp av reservdelar och ammunition minskar och reparationsköerna ökar. Men innan materielen berörs inställs övningar och utbildning, som ju inte styrs av industrikontrakt.
Vi borde ändå ha kunnat leverera stridsvagnarna vid det här laget. I torsdagens Svenska Dagblad sägs Ukrainas president Zelenskyj tacka för att svenska stridvagnar redan räddar liv i Ukraina. Ingen svensk källa har uppgett att de är levererade. Så antingen är Zelenskyj överdrivet vänlig eller också är statsminister Kristersson förbluffande blygsam.
Stridsfordon 90 kräver ingen längre utbildning av den som är förtrogen med bandgående pansarfordon. Reservdelar kan dock vara ett problem när Hägglunds nu har fått ett antal nya stora order med krav på snabba leveranser. Men jag misstänker att ammunitionen är ett större aber. 40-mm kanoner är en ovanlig kaliber för stridsfordon och vi vill nog inte helt tömma våra egna lager, om de nu finns.
Archersystemet är ett eget kapitel, som inleddes med en skandal, när Norge helt abrupt lämnade upphandlingen och vi plötsligt stod med 24 överflödiga pjäser i ett förråd.
Det är kvalificerade vapen i ett högteknologiskt system, där enstaka vitala delar kan vara avgörande för helheten. Men eftersom vi lovat en leverans kan man bara hoppas att de hinner användas av utbildade förband innan kriget är över. Men jag har ingen uppfattning om varför det dröjer och vet än mindre om vilken tidsram vi förespeglat Ukraina.
En sak är dock säker – vår upprustning av hela totalförsvaret måste öka takten. Den kräver en långsiktighet som bara en överenskommelse över blockgränsen kan säkerställa. Genom en sådan kan de hårda ekonomiska prioriteringar som måste till överleva mer än en valrörelse.
Tyvärr tror jag att många medborgare och politiker ännu inte inser vilka insatser som nu krävs av oss under en lång följd av år. Ett liv i fred, frihet och demokrati är ändå värt varje ansträngning vi gör tillsammans med alla goda krafter och framtida allierade.
Bo Pellnäs är säkerhetspolitisk expert
