Usel styrning är Sveriges egentliga kris
Det ser ut som att Stefan Löfven kan bilda regering efter den statsministeromröstning som ska hållas på onsdag. Centerpartiet släpper fram Löfven för att sedan gå i ”konstruktiv opposition”. Något Annie Lööf under sin presskonferens upprepade till destruktivitetens gräns. Lööf förklarade också att hennes parti kommer att lägga en egen budget men möjligen ändå rösta på regeringens budget i en slutvotering – ett förfarande Sverigedemokraterna praktiserat tidigare. Men Lööf kan bara tänka sig det under förutsättning att Stefan Löfven inte har förhandlat budgeten med Vänsterpartiet. Då ska man komma ihåg att det var Vänsterpartiet och Nooshi Dadgostar som drog igång hela misstroendeapparaten för att visa att Vänsterpartiet inte kommer att fortsätta som regeringens lydiga tamboskap. Att Vänsterpartiet mopsat upp sig är den stora förändringen som de senaste veckornas politiska spel har fört med sig.
Helt hemma som ny regeringsbildare är inte Stefan Löfven. Det finns en många fnurror på tråden mellan den ”konstruktiva oppositionen”, regeringspartierna och misstroendeutlösarna i Vänsterpartiet. Löfven tycks även ha en del bekymmer med regeringskollegan Miljöpartiet. Att Centerpartiet släpper fram Löfven bygger på krav om att regeringen genomför stärkt äganderätt i skogen och ett reformerat strandskydd, något Miljöpartiet inte går med på. ”Vi säger nej till det här avtalet. Vi kan inte stå bakom det.” säger Miljöpartiets språkrör Märta Stenevi till SvD. ”Vårt ställningstagande är att vi inte kommer genomföra den politiken som lagts fram i det här förslaget”, säger Miljöpartiets språkrör Per Bolund till Expressen.
Till det kommer vilden Amineh Kakabaveh, tidigare vänsterpartist, som kan sitta på ett avgörande mandat om hon bestämmer sig för att rösta emot Stefan Löfven. Kakabaveh har en lista med krav som hon ställt för att släppa fram Löfven som statsminister (SR 3 juli).
Och så var det det där med budgeten. Stefan Löfven har sagt att han denna gång kommer att avgå om han inte får genom sin budget. Löfven regerade ett år med Moderaternas och Kristdemokraternas budget sedan Sverigedemokraterna röstat på den. Statsministern behöver inga ja-röster för att bli vald, det räcker att minst 175 riksdagsledamöter lägger ner sina röster eller uteblir från omröstningen för att han ska bli tolererad av en majoritet i riksdagen. För budgeten gäller dock att det alternativ som får flest ja-röster i en slutvotering vinner. Löfven får det besvärligt med de oförenliga kraven som Centerpartiet och Vänsterpartiet ställer. Annie Lööfs utgångspunkt är att säga nej till alla budgetar som har förhandlats med Vänsterpartiet, oaktat innehåll. Vänsterpartiet kommer inte att rösta på en budget de inte själva varit med och förhandlat, det har Nooshi Dadgostar gjort klart. Överlevnadskonstnär Stefan Löfven får lösa även det, möjligen återigen som statsminister i en expeditionsregering. För varje månad som går mot nästa års val blir ju ett extra val allt mer svårmotiverat.
Det är en viktig del av demokratins upprätthållande att det finns minst två seriösa statsministerkandidater. Det är därför svenskarna också får stå ut med detta som emellanåt kan upplevas som en teaterföreställning i någon slags blandad genre av komedi och tragedi. Svenskarna kan vara glada för att vi har råd med en del sådant spel. Eller åtminstone har haft. För det som pågår utanför partiledarnas presskonferenser är allt annat än rollspel.
Gängkrig på gatorna med polismord mitt i ett bostadsområde och en omfattande it-attack som stänger en av Sveriges stora livsmedelskedjor under flera dagar är nog för att hålla alla rikspolitiker vakna både nätter och dagar. Eller borde vara.
Regeringen kan inte ta ansvar för enskilda företags it-säkerhet och upprätthållande av reservsystem, men Coops haveri som stänger butikerna i flera dagar är ett exempel på hur känsliga strukturerna är i sådana funktioner vi tar för självklara. Det behövs ingen storskalig militär attack för att störa livsmedelsförsörjning, elförsörjning, banksystem, telekommunikation och vattenförsörjning. Sverige har dålig samordning mellan myndigheter och näringsliv när det gäller att möta den typen av samhällshot. Vår beredskap är på många grundläggande områden allt för svag.
Man kan välja att tolka eskaleringen i gängvåldet som de kriminellas reaktion mot att polisen ökat insatserna mot gängen i miljonprogramsområdena i Göteborg. Mordet på polisen är då gängens svar på att de inte kan bedriva sin verksamhet lika ostört som tidigare. Det bästa med den analysen är att det nu en gång för alla är hårt mot hårt som gäller mot den grova brottsligheten. Det värsta med den är att då är risken stor att polismordet bara är en del i en lång våldsam kamp inbördes mellan gängen och polisen, en kamp där medborgarnas frihet begränsas.
Den riktigt stora politiska krisen finns i detta. Det är politisk vekhet och feghet under flera decennier som medfört att kriminaliteten rotat sig så djupt i delar av det svenska samhället. Det är politisk kortsiktighet som gjort att samhällets motståndskraft mot inre och yttre hot har försvagats, att beredskapen är ihålig. Ingen regering hittills har visat sig kapabel att vända utvecklingen åt rätt håll. En svag regering Löfven i ny upplaga har inte särskilt goda förutsättningar att klara det bättre.
